Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svea älv, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
Nio årtusenden ha förflutit, sedan dånet av Sveafallens vattenmassor
tystnade för alltid. Där på deras tid Sveriges land bildade ett några
kilometer brett näs, visar kartbilden nu vår landytas största tvärmått,
mellan Upplandshalvöns runda buktning i öster och den mjukt utsvängda
kusten mot Västerhavet. Bottnen av Ancylussjöns Sveavik steg under
stenåldern, bronsåldern och järnåldern med remsa efter remsa över vatt-
net. Men av fastlandet, som i söder spärrade förbindelsen mellan Öster-
sjön och havet, ligga nu de lägsta partierna flera tiotal meter under
havsytan.
Det var en annan, jämsides med landhöjningen verkande geografisk
faktor, som åstadkom denna sistnämnda omgestaltning, nämligen åter-
bördandet till världshavet av de vattenmängder, som varit bundna i is-
lidens landistäcken på skilda delar av jordklotet. Efter istiden har världs-
havets yta i samband med landisarnas smältning höjts flera tiotal meter.
Vår landhöjning var i allmänhet starkare än denna stigning av havsytan,
och därför kännetecknas vårt lands geografiska utveckling efter istiden i
stort sett av landarealens tillväxt. Men längst i söder, där landhöjningen
var jämförelsevis svag, fick havets stigning övertaget, och där dränktes de
forna landen. Dana älvs mynning låg ursprungligen någonstädes på det
nuvarande Kattegatts botten. Men havet steg uppför dess fåra och till
sist över dess pasströskel. Då slutade den baltiska insjöperioden, och
Östersjön blev återigen ett inhav med salt vatten. Ur Ancylussjön upp-
kom Litorinahavet, vid vars stränder vår stenålders folk hade sina bo-
platser, och som även det täckte betydande vidder av våra dagars Sve-
rige. Först vid bronsålderns början — 5,000 år efter Svea älvs sinande
— var Närkesslätten helt lyftad över havsytan, och ännu i dag uppgrun-
das och förträngas skärgårdarnas sund och krympa kustvikarna sam-
man till följd av den pågående landhöjningen. Men de väldiga om-
gestaltningarnas tid är för länge sedan förbi. Numera går förflyttningen
av vår kustlinje så långsamt, att en mansålder är otillräcklig för att iakt-
taga den. Men för hela vår bebyggelsehistoria har strandförskjutningar
— den gemensamma effekten av landets höjning och vattenytornas höjd-
förskjutning — spelat en grundbestämmande roll. Svea älvs tillkomst och
försvinnande äro endast episoder i vårt lands geografiska historia. Men
upptäckten av dess flodbädd och dess döda fall införde i vårt vetande
en ny, fast hållpunkt för den ännu icke på långt när slutförda utredningen
av det invecklade växelspelet mellan de ibland samgående, ibland var-
andra motverkande krafter, under vilkas inverkan norra Europa erhål-
lit sin nuvarande geografiska gestaltning.
116
|
|
|
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
