Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När sjön steg i markerna, av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|
|
NGT CIN körn steg i markerna
verk för vattenkraft. Och väderkvarnarna på slätterna i östra Närke
äro alla av relativt yngre datum. De innebära en anpassning till de
geografiska förhållandena, som först tillgripits på de stora jordegen-
domarna; också ha kvarnarna ofta varit dessas egendom.
En annan fara, som lätt inställde sig och åstadkom samma resultat som
ett för starkt utbyggande av vattenfallen, var åarnas igenväxande. Att
hålla avloppsgravar och vattendrag upprensade betonas ofta vara ett av
byalagets viktigaste gemensamma arbeten. I Hedins redan i det ovanstående
anförda Beskrifning öfver Kräklinge Socken i Neriket (1741) äga vi en
utomordentligt värdefull och intressant skildring av hithörande förhållan-
den, en skildring, som tillika visar, vilken stor roll den enskilda men
initiativrika och kraftfulla personligheten trots allt kunde spela även på
det gamla bysamfundets tid. Jag anför här det väsentligaste ur Hedins
redogörelse:
”Kräklinge ängar hafva på några år tilbaka undergått hvarjehanda för-
ändringar af vått och tort. De gamle tala om, hvad de sjelfve förfarit,
och hvad deras fäder för dem berättat, och säga, at i första början hafva
desse ängar stått aldeles under vatten; sedan, nu ungefär 60 år tilbaka,
gingo de torrskodde deröfver ända fram imellan Kyrkan och Falkenå,
då öfver åen legat stänger, at gå på. Derefter i några år å rad har vattnet
stått på ängen hela året igenom, ända up til gärdesgårdarna, och skillde
gräsvallen ifrån bottnen, så att det gungade, när man steg derpå. Då
växte der föga annat än fräken ganska glest. De stodo i sina så kallade
knarrar eller ökstockar, och afhöggo de få strån, som syntes öfver vatt-
net, hämtade dem med rifvan up i knarren, släpade til lands och utbredde
till torknings, ehvarest de kunde: til den ändan voro diken gjorde, at ro
uti, från åen upåt ängen, hvilka nu äro aldeles igengrodde. Var Som-
maren någorlunda torr, så kunde gräset köras up med vagnar, då likväl
var ömkeligt att se, huru Oxarne lade ned sig, då de trampade genom
gräsvallen, och blefvo under oket och bördan illa handterade af oömma
sinnen. Detta varade i många år, til dess Erik Månsson, klockare i
Kräklinge och på slutet tillika Kronones Malmletare, tog sig före, at för-
bättra dessa ängars usla tilstånd, genom följande påfund: Han plägade
som oftast fara i åen och fiska; han såg då på de spelande grässtrån,
huru vattnet arbetade och ville flyta sin väg, men slapp icke fram, efter
åen var igenväxt med vass och fräken. Han rodde fördenskull utföre,
att söka efter utfall för vattnet, fant det ock, men äfven förhindrat af
stenar och allehanda skräp, som låg i åen. Alt detta rögde han bårt:
gjorde sig så två stycken äggjärn, just som liar, dock utan lår, men täm-
135
ms RV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
