Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försök till försvar för villa, av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
”Villan” var ofta eller oftast ohyggligt ful. Var den också onyttig?
Åttiotalets utilism utdömde den. Skulle dessa stockholmare i sin vatten-
omkransade stad eller landsortarna i sina idylliska nästen verkligen vara
i behov av fantasihus på landet till tre månaders bruk om året? Hade
vårt fattiga land råd med denna skrytsamma lyx? Jag vill minnas, att
Mäster Olof själv — den senfödde förstår sig — riktade sin ständigt vass-
slipade bila över det fåniga fenomenet. Andra uppfunno ett ohyggligt,
ett dräpande skällsord — ”grosshandlarevilla”. Därmed borde fenomenet
ha varit dömt och nästan utrotat. I sista stund kom en djärv man till
undsättning, lillbpåköpet en nationalekonom -—- Gustav Sundbärg. Han
påstod, att sällan har det slösaktiga svenska folket slösat så lite slösaktigt,
som då det byggde och bygger sina tusentals sommarhem. Det är en
särskilt varm klang i detta den stränge statistikerns försvarstal — kanske
var han också en rännstensunge med barn- och ungdomsminnen från
någon lika banal som älskad villa.
Visst äro ju torpargossar, bondsöner, herrgårdspojkar lantaristokrater
av blåaste blod i jämförelse med oss kombinerade rännstens- och sommar-
nöjsungar, intet tvivel om det. Likväl vill jag påstå, att sommarnöjet är
någonting vida mer än ett ”besök på landet”. Jag har gjort många och
långa besök på ”riktiga landet”. Som barn och yngling har jag färdats i
min bygd så tida och vida, att jag dristar kalla den min bygd. Mitt minnes-
album — som inte har någonting med fotografi, stift eller penna att
skaffa — rymmer hundratals rätt klara bilder. Jag har bott i bond-,
präst- och herrgårdar, jag har sovit i lador, som är angenämt, och i
kolarkojor, vilket är Si och så. I trots av så pass skiftande närkes-
minnen söker jag mig i alla fall helst till minnena från Fågelsångs-
backen på Laggårsskogen. Jag klättrar upp på Glada Stenen — en liten
syster till föreningen ”Enighet och Vänskaps” samt åtskilliga andra för-
eningars friluftstempel ”Glada Berget”. Eller jag vill rota i de två träs-
ken, lika fruktsamma med Sagor som med mygg. Eller jag skulle helt
enkelt vilja stiga upp på den ”banala” verandan och se ut över fälten
mot Karlslund, Latorp, Blå Bergen. Där uppe På verandan kunde man
spå väder: syntes Kilsbergen nära, höga och klarblå: regn — hördes
Karlslundsfallet starkt: regn — förnams alunlukten från Latorp: absolut
regn. Men vad spådde vackert väder? För ögonblicket minns jag ingen-
ting annat än klara solnedgångar och daggiga mornar. Rikligt med
”vers-nät” betydde också vackert väder, sa farmor, men tillade försiktigt,
att det stundom spådde regn.
Sommarnöjet blir som fågelboet en utgångspunkt för ungarnas utflyk-
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
