Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försök till försvar för villa, av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|
JGA åk FÖRS OGR AR OBbkå
ter. Först helt korta men mycket spännande. Man vågar sig till exem-
pel upp på den avlägsna, höga banvallen och lägger knappnålar och
en ettöring på skenorna. Sen rusar man ner och döljer sig i dikets alrask.
Dunder och dån, klappande hjärtan. Försiktigt upp på vallen igen. Av
knappnålarna ha blivit svärd, av ettöringen ett icke gångbart mynt. En
gärning är utförd med mäktiga krafters hjälp.
Längre fram går man lill ”Gälle”-brunn bortåt Vintrosa till. Det är
en hemlighetsfull, barkbrun tjärn. Den har ingen botten. Vi gå dit hela
familjen. Först Leo, hunden, så bocken, så mamma och systrarna, så
jungfrurna med matsäckskorgen, så farmor och jag. I min blus ligger en
liten porslinsdocka, som förbittrat mitt liv. Jag kastar henne i brunnen,
ingen ser det, sen ångrar jag mig bums, men då är det någon som ser
och hugger mig i byxbaken. Och nu sjunker denna lilla vita docka med
sitt svarta hår, sina violblå ögon och cinnoberröda läppar, sjunker, en
vit liten varelse i detta dödstilla, svartbruna vatten, sjunker och sjunker.
Det är nu mer än fyrtio år sen och alltjämt sjunker hon. Så länge jorden
finns kommer hon att sjunka och kanske ännu längre. Ty Gälle-brunn
har ingen botten just som barns fantasi och små, grå gummors sagor.
Ett par år till och världen vidgas. ”Gälle”-brunn ersättes med Lunda-
sjön, bekant för sina näckrosor. Det finns mycket att se på vägen och
man träffar folk. Vi bjuds in hos en nämndeman, hans far är fjärskar,
farfar uråldrig. Alla tre lära förekomma i ”Närkingarna”. Vidare finns
där en medelålders dräng, Sundin. Han är ungkarl. Amanda lägger an
på honom, inte därför att hon vill ha honom utan därför att hon är
kvinna. Hon bjuder på vår matsäck och trugar hårdkokta ägg. Men
Sundin är förmögen och följaktligen misstrogen: ”Jag är inte ägga-
nödiger, hör ho”, morrar Sundin. ”Oj, oj”, säger mamma, ”vad Sundin
är oartig mot damerna. Sundin blir aldrig gift.” — Sundin, som är en
stor, fyrkantig, tung och tungsint man, rödbrun som en indian nu efter
höslåttern, ser med en sorgmodig blick över slälten. Han säger: ”Fälle
blir jag gift om jag vill, men jag vill inte.” — I tonen ligger mycket av
den last eller dygd eller blandning av båda, som närkingen skylls för:
envishet.
Nåja, så badar man i Lundasjön, beundrar näckrosorna och den ljusa
kvällen kommer. Vi stiga upp i wursten och min systers fästman, en
löjtnantspojke från Sannahed, lösgiver hemligen på vagnens botten en
hel påse tordyvlar och andra Vår Herres mindre kreatur. Snart skria
damerna, springa upp på vagnssätena, skaka vilt kjolarna. Det är en
utflykt.
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
