Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomsstaden, av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ungdomsastaden
män. Han hörde till den sorts människor, som gå med en dröm inne i
huvudet och liksom brinna bort av otålighet över den alltför långsamma
takt, varmed den förverkligas. De yttre apparanserna hinna aldrig sådana
människor med; inte ens sin egen värdighet, långt mindre sina egna
intressen lyckas de få ledighet att ta hänsyn till. Egendomligt operson-
liga leva de ensamma i en öken av människor, leva för en enda sak,
så identifierad med den, att deras namn går upp och försvinner i
den. Så blev fallet mycket riktigt med min fars insats i trämassefabrika-
tionen och ett halvt dussin andra grenar av trävaruindustrien. Ty han
var med bland den lilla skara framsynta ”skogsmänniskor”, som vid den
tiden redan gått ett långt stycke framåt på den väg, som sedan fört
Sverige fram till dess rangställning på detta fält. Så ung jag än var, hade
jag dock redan instinktivt en vag känsla av orättvisan i världens arbe-
tares lott — tagen i en vidare betydelse än den rena arbetareklassens.
När jag såg på min far, var det ibland med ett stygn i hjärtat, därför att
jag innerst sade mig, att hans var arbetet, men att tacken aldrig skulle
bli hans.
Jag har sagt, att min ungdomsstad var ett centrum för skotillverk-
ning redan då — det var också för att bygga nya fabriker till den
ständigt vidgade läderindustrien, som min far först kom dit. Trots eller
tack vare fru Johansson intresserade också industrimännen mig oändligt
mycket mera än ämbetsmännen. Via dem kommo vi främlingar också
i vår första egentliga kontakt med min ungdomsstads människor. De
voro mestadels bondsöner från slätten runt omkring, vilka varit i det
stora landet i väster och kommit hem med affärsmetoder, som gjort
dem rika. De behärskade redan stadsfullmäktige, och de officiella her-
rarna började känna av dem i bankerna, som vars chefer de plötsligt
funno den ene efter den andre av dessa djupt föraktade ”uppkomlingar”.
Denna krets av rika och enkla människor, vars svenska bondekultur
färgats av amerikansk söndagsskolebildning, utgjorde ett frimurareför-
bund inbördes, vilket inte släppte in några obehöriga världens barn men
obrottsligt understödde bröderna i tron. Till dem hörde min far, men
inte min mor och eftersom han aldrig hade tid till sällskapsliv, blev
vår roll i kretsen av helt tillfällig gästspelskaraktär. Min mor, en av
de mest ovärldsliga människor, som någonsin levat, stötte sig — med rätt
eller orätt det vet jag icke nu — på den vänliga nedlåtenhet, man där
visade de fattiga bröderna. Att vara rik, sade hon, ansågs där som ett
synligt bevis på Guds nåd, ett slags förtroendevotum från vår Herre.
Inför en fattig broder frågade de sig vari han syndat, eftersom Gud icke
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
