Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomsstaden, av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Apr
Risebergaboken
tillstatt honom rikedomens nåd? I sina olika trossamfund, vars vitmenade
kapell tillika med de stora röda skofabrikerna alltmera dominerade sta-
den, gåvo de — det må nu vara som det vill med min mors åsikt — i alla
händelser Gud många tacksägelser för sin egen välmåga. Kapellinteriörer-
nas inre minns jag som guldbetsade och oljetrycksbehängda. Från katedern
med dess vattenglas utlade den skinntorre predikanten ordet med meto-
distisk blidhet och glimtar av amerikansk humor för ett auditorium av
män med bockskägg åa la Onkel Sam och slätkammade, glasögonprydda
kvinnor, enkelt men dyrbart klädda. Efter kapellet följde ofta någon
tillställning hos en av diakonerna, även den präglad av den pratsamma
förtrolighet med vår Herre, min högkyrkliga mor med sin gamla knap-
adels stränga stilkänsla i blodet hade så svårt att smälta. — Käre Gud,
låt maten bekomma oss väl — så inleddes det vanliga beskäftiga små-
skvallret om lokalnytt och om världsbarnens olater och synder. — O, Gud,
låt oss bedja för deras upplysning och väckelse! Mellan kalvsteken och
lårtan låg hela sällskapet på knä och reste sig med ännu tryggare sam-
veten och ännu bättre aptit.
Bland kretsens ungdomar åter var den religiösa färgningen tämligen
bleknad. De blandade sig i läroverken och flickskolorna med det första
skiktets ungdomar, och fast de inte fingo dansa, togo de skadan igen
med kondisbesök och aftonpromenader. Ty biografernas tillflyktsort
fanns ju ännu ej — på kvällarna kunde man knappt komma fram på
Storgatan för glada, unga skaror.
Hade jag fått gå i skolan, hade jag väl så småningom blivit införlivad
med stadsungdomen. Men min uppfostran ansågs vid 16 års ålder avslu-
tad, och nu skulle jag hjälpa min mor med det nya hushållet. Detta
tog emellertid inte så mycken tid, att inte större delen av dagen blev över
— en ganska ensam dag, det måste bekännas. Sedan barndomen hade
vi syskon varit vana att känna alla människor och gå ut och in i
alla hem i ett av en populär och patriarkalisk fabriksledning starkt
centraliserat litet industrisamhälle. Det kändes ovant och konstigt
att gå så här främmande utanför allting och bara kunna gissa sig till
vad som försiggick i husen omkring en, där de trots allt tornade sig i
ett fjärran, en leksaksstad med hundratals, tusentals tak, som lika många
lock på lådor fulla av ett okänt, främmande innehåll.
Men mitt i denna vaga nutid svängde forntiden in ett stycke pulse-
rande, brinnande verklighet — svängde mitt i Storgatans intetsägande
stenränna av höga hus plötsligt ut som ett luftrum, en vidd, vari, om-
brusat av kvarnfallet och nedhukat mellan sina ofantliga torn, det väl-
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
