Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomsstaden, av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ungdomsstaden
diga gamla slottet tycktes ruva på minnet av den dag, då, sedan den
mörke riddaren Måns Bengtson stuckit ned ”den litsle man”. Sveriges
allmoges hopp stäcktes av Engelbrekts död.
För en ungdom, som i åratal haft Starbäck till sin käraste läsning, lyste
det liksom från slottet — lyste helg och högtid över hela den tråkigt
moderna staden. Martyrens gloria lyste där med oförgängligt sken. Ge-
nom dunklet därinne viskade det gamla slottet med en röst, som
aldrig tystnade, om det stora, som är gömt och förgätet, men evigt —
i nuets skal dess oförstörbara kärna, hemligheten, vilken mitt i sorgens
mörker gyllenfärgar ett liv med sin visshet om nederlaget, som är seger,
och döden, som är vinning. Så kände åtminstone den där unga flickan,
som var jag, då. Hon hade fattats av den kärlek till den ridderliga
godheten, som alltid måste förbli olycklig, därför att man är dömd att
aldrig finna den så obesudlad och vit som man drömmer sig den i
ungdomen. Hur vi ungdomar av 90-talet berusade oss av den varhelst
vi träffade på den i litteraturen, hos den sentimentale, troskyldige gamle
Starbäck med hans ridderlige hjälte i det tysta, Nils Bosson Sture, eller
hos Dickens i ”Två städer” kring den ädle och misskände rumlaren
Sidney Cartons dödsdömda gestalt! Men hur allmänt vag vår entusiasm
än var, hur sentimental efter nutidens sätt att döma — kärnan i den
var äkta och har förblivit så — en troskyldig glädje över det, som varar
fast människan förgås. Jag, som var ensam och ingen hade att tala med,
brann därför så mycket mera intensivt i tysthet. Ju mera jag fördju-
pade mig i böckerna, desto starkare blev detta trofasthetens vita sken
över ödenas mörka tumult. Ty så småningom föredrog jag mer och
mer böcker om ”riktiga” människor, vilka levat och verkat — om Pater
Damian, om Gordon och Livingstone, om Florence Nightingale. Det var
också vid den tiden jag först kom över Strindbergs böcker, samtidigt
med Tolstoys ”Uppståndelse” och ”Robert Elsmere” av Mrs. Humphrey
Ward. I vår tid, där litteraturen är så tillbakaskjuten av mäktigare
konkurrenter om ungdomens intresse, är det svårt för barnen att före-
ställa sig vilken oerhörd betydelse böcker hade i deras föräldrars ung-
dom. I all sin brokiga blandning gjorde de tre författarna ett lika starkt
och avgörande intryck på mig i en viss f. ö. redan given riktning. Inte
längre blott beundra godheten och sörja över ridderlighetens öde i en
snöd värld! Nej, ut i denna värld skulle man, att kämpa för att för-
bättra den! Bellamy; William Morris och några andra sådana författare,
präglade av samma fasta tro på mänsklighetens inneboende förnuft, dess
förmåga att slutligen dock kunna ordna tillvaron på ett för alla tillfreds-
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
