Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkespojken som globetrotter, av John Nerén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
Det där tyckte jag just inte var något, och inte tyckte jag heller, att det
vittnade om mod precis. Men jag ville gärna höra mer om indianer.
När jag därför vågade påpeka, att andra mellösabor, som varit i Ame-
rika, kunde berätta rysligt intressanta indianhistorier, blev morfar arg:
”Tig pojke med pratet om indianer, di ljuger, som berättar så. Jag
bar varit längre in i indianområdena än de andra, och jag har åtminstone
sett indianer ströva omkring, men det är också allt. Tro inte alla som
berättar roligt. Det mesta ljuger di. Den som varit med om så mycket
som jag, behöver inte ljuga.”
När jag sedan kom ut i världen och fick höra de gruvligaste historier,
tänkte jag alltid på morfars: ”Tro dem inte, för di ljuger.” Morfars
ord, att den, som ”varit ute”, han har också intressanta saker att berätta
utan att behöva ljuga, har sedan alltid stått som ett motto för mig.
Fast morfars historier lockade mig ut, var det något, som höll mig
kvar vid fädernebygden, och detta var alla de vackra och sällsynta växter,
som funnos i lundarna i St. Mellösa, på holmarna i Stor-Hjälmaren
samt i kalkängarna i Lännäs och Asker. För varje år som gick lockade
växterna mig alltmer, och snart började jag att drömma stolta drömmar
om att bli något på botanikens område. Och då man icke kunde komma
högre än till professor, bestämde jag mig naturligtvis för att bli det.
Första steget var givetvis att taga högsta betyget i botanik i student-
examen, och min gamle lärare Adlerz sade mig redan i sjunde nedre, att
det kunde jag säkert få, om jag blott fortsatte med mitt trägna arbete.
”Men glöm inte att samla Carex och gräs.”
Mina föräldrar hade flyttat från Almby år 1889, och vi bodde under
mina senaste skolår i Örebro, n:o 3 Kungsgatan. I samma hus bodde
också en sill- och anjovishandlare Zimmerman, f. d. sjökapten och ståt-
lig karl. Så snart det var litet ruskigt väder, gick han alltid med stor-
stövlar, som räckte ända upp till skrevet. Han hade redan många gånger
tidigare sagt, att jag passade till sjöman. ”Du har anlag därför”, sade
han, ”och den, som inte super och röker utan tar vara på slantarna,
han tjänar pengar på sjön, och han avancerar snabbt.”
Dessa ord föllo i god jord. Samtidigt med det att jag ”läste Carex”
för att få mitt stora A, läste jag jämsides Uppfinningarnas bok, och all-
deles speciellt studerade jag det fullriggade skeppet i del X och var snart
lika säker på alla vant, barduner och skot som jag kunde Carex, Poa
och Ranunculus.
Att jag icke blev ”professor i botanik” berodde nog mest på några mi-
nuters konversation med min far. En dag några månader innan jag
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
