Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkespojken som globetrotter, av John Nerén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Närkespojken som globetrotter
ningen var: ”Oui, un peu, monsieur.” I nästa sekund fortsatte han på
skaplig ”skandinaviska”. ”Det är intet fel med det franska uttalet, men
jag tror, att ni är skandinav”, och så fortsatte han: ”Min kone är norsk,
men jag talar svenska någet, og snakker dansk gör jeg og en smule.”
I kolonierna är man rätt van att finna ”mixed people” bland de
”tjänande bröderna” på hotellen, och snart var en ganska livlig kon-
versation i gång. Och den slutade med, att jag fick löfte av hollän-
daren, som lämnade sitt kort med adress, att få ett jobb av honom,
när jag kom upp lill Guldstaden. Engelsmannen, som var präst, tyckte
tydligen, att han också borde göra något, och av honom fick jag även-
ledes ett kort: ”Min bror är en av de större redarna på Isle of Wight,
besök honom, om ni kommer till England, och hälsa från mig, så kanske
ni kan få en styrmansbefattning hos honom.”
Några månader senare satt jag på ett fullastat tåg, som stönade nord-
över. Och efter två dagar och tre nätter stannade tåget mitt ute på ett
fält med brunaktigt gräs. Strax intill höll man på att resa en del järn-
balkar. Det var skelettet till den blivande ”Central Station of Johannes-
burg”.
Commissioner Street 195 eller den adress, som min nyförvärvade hol-
ländske vän lämnat, låg långt ute i östra delen av staden, och där höll
man som bäst på att bygga ett ganska ståltligt tegelhus — för att vara
i Johannesburg anno domini 1896. Allt som var färdigt var emellertid
ett ”tinshanty” på högst 3X5 meter, och här träffade jag en norrman
med uppstruket hår, som hette Knutsen.
”Jaså, ni är den där svensken, som basen skällt över för att han inte
fått något telegram såsom han bett er sända. Jag har nu fått jobbet,
så att nu finnes det inget mera här, men det kanske blir.”
När chefen efter en stund kom, tackade jag för hans vänliga brev,
men hann inte till punkt förrän han sade: ”Men jag skrev ju, att ni skulle
telegrafera svar, varför har ni inte gjort det? Nu har jag ingenting åt er!”
Någon större kassa hade jag inte, och det var ju ohyggligt dyrt att
leva i Johannesburg på 90-talet, varför jag beslöt att göra allt för att på-
verka Mr. Husheer, chefen, för att få något arbete, sak samma vad det blev.
Efter en stunds resonemang rörande alla tänkbara jobb frågade chefen
helt plötsligt: ”Kan ni snickra?”
”Ja, som svensk bondpojke kan jag nog hålla i en hyvel alltid, men...”
”All right, ni skall få bli förman för snickarna, di dricker mest bier,
och som styrman bör ni väl klara av dem.”
Jag förstod, att min chans var kommen, och jag var icke den, som
14? 215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
