Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkespojken som globetrotter, av John Nerén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
sarna, där doppingen reder sina bon. Om vattnet, som myllrade av de
läckra kräftorna (hon hade en gång fått kräftstjärtomelett hemma hos
mig och tyckte det var det läckraste på jorden), om de djupa skogarna
med sin svala mossa, om vitstammiga björkar — vitare stam än den av
solen blekta, urvaskade guldmalmen — om jättelika furor, om...
Gång på gång hade Edlund blinkat åt mig, liksom ville han säga:
”Du gör din sak så bra”, och han sken som en sol, då jag hade slutat,
och hans fru började tala:
”Ja, vad det måtte vara vackert i edert långt bort belägna Sverige,
men vad är det i alla fall mot vårt ”veld”.
Det var en stekhet dag. En sådan dag, då man på toppen av varenda
”våg” på de ”rullande veld’en”, Sydafrikas ”rolling prairies” — ser här-
liga sjöar med det vackraste böljande blåa vatten, sjöar, som dock för-
svinna genast ögat kommer ut ur den vinkel, som är ofrånkomlig, för
att en hägring skall uppstå.
Hade ögat haft något att sysselsätta sig med, så fick rätt som
det var också örat något. Ett dunkande ljud hördes, som jag omöjligen
kunde komma till rätta med. Vad kunde det vara, som så här mitt i
ödemarken kunde åstadkomma ett dylikt buller, här där endast den stora
tystnaden i vanliga fall härskade, en tystnad, som endast kunde brytas av
ett åskslag eller klatschen från en boers långa piska med ett skaft lika
långt som det längsta metspö och en tamp lika lång som en för spöet
passande rev.
Efter fem minuters ritt eller så upptäckte jag uppe på en kopje en
svart tingest, en ”nigger” och ett skynke av säckväv, som tydligen skulle
föreställa tält av något slag.
”Var ä basen?”, frågade jag på zulu.
”Han vara borta många vecka, baas!”
”Och du har skött den där manicken alldeles själv hela tiden?”
”Ja, baas, men nu han vara maninga sicki.”
”Maninga sicki” betyder på zulu — eller kanske rättare sagt det språk,
som zuluerna använda, då de tala med ”inglese” — mycket sjuk, och jag
sökte nu komma under fund med på vad sätt sjukdomen yttrade sig.
”Han säga bom, bom, bom ena gång och prutt, prutt, prutt andra gång”,
svarade negern. ”När han vara all right, han säga töff, töff, töff alla
gång.”
När jag såg negern stå där tröstlös, med ögon, som ville lämna sina
hålor, med magen putande utåt och benen ”koande” mer än vanligt,
216
fö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
