Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkan och det moderna kulturlivet, av Gunnar Hultgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
själv måste tas upp som en livsfråga. Det moderna kulturlivet får icke
betraktas såsom endast ett missionsfält, såsom en vildvuxen, från det
kristna livsområdet avsöndrad hednamark. Kyrkans uppgift visavi det
moderna kulturlivet är icke främst att söka återvinna förlorad mark.
Inte heller kan hon undgå beröring. Man talar ibland om kyrkan i
motsats till kulturlivet även på kyrkligt håll på sådant sätt, att det före-
faller, som om kyrkan själv vore något till sitt väsen främmande för
och skilt från detta. I sådant sammanhang betonas kyrkans ”rent reli-
giösa” karaktär och uppgift. En sådan åtskillnad kan endast in abstracto
upprätthållas. Frånsett sin ställning till representanterna för renodlat
kulturella strävanden har kyrkan sitt eget kulturproblem, i och med att
hon består av levande människor och ej av pelarhelgon.
Visserligen kan man teoretiskt särskilja olika sidor av det andliga livet
hos en individ. Han kan också tänkas söka utlopp eller näring för sina
intressen på olika håll. Men i praktiken låta sig icke sådana delningar
genomföra. Det andliga livet är en helhet hos varje människa. Hon själv
utgör en enhet i mångfalden av intressen och strävanden. Detta förhål-
lande reflekteras i hennes medvetande såsom ett krav på sammanhang
mellan de olika sidorna av hennes väsen och på de övriga intressenas
underordnande under ett översta intresse. Det är en falsk bild av verk-
ligheten att föreställa sig, att man kan liksom gå från det ena livsområdet
till det andra, i det ena ögonblicket vara religiös, i det andra estet, i det
tredje helt inställd på materiella värden. Sådana fall äro abnorma. Den
ordinära människan är ensidig. Ett värde bland de många blir domine-
rande, hennes grundvärde, varefter de andra få finna sig i att under-
ordnas. Mellan individer med samma huvudintresse skapas former av
gemenskap, där det ena eller andra värdet omhuldas. I en sådan form
låter sig människan gärna växa fast. Den blir hennes värld. Den bestäm-
mer hennes livssyn och intressesfär.
Ser man nu på kyrkan och det moderna kulturlivet, finns det fog
för att tala om både kyrkliga och kulturella människotyper. Bägge slagen
— den kulturella icke mindre än den kyrkliga — äro ensidiga. Frågan
är, om den kyrkliga människotypens ensidighet är konstitutionell. Varpå
beror den? Beror den på det religiösa livets art, någon dess inneboende
indifferens eller avoghet mot kulturlivet? Jag tror, att den religiösa en-
sidigheten sammanhänger med den mänskliga naturens begränsning, med
den nyss påpekade nödvändigheten att koncentrera intresset kring ett
värde, varvid alla de andra värdena lätt försummas. Men den kan till-
lika ha sin grund i det religiösa livet självt. I religionen möter män-
LZ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
