Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gammal grav, av Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gammal grav
och vårdarna på Adolf Fredriks kyrkogård, gingo den dödes fyra ståtliga
bröder.
Farbror Henrik, revisor i posten, var om möjligt ännu gladare och
mera full av humor än farbror Svante. Han var högrest, fetlagd, hade
kritvitt alltid mycket kortklippt hår och svarta mustascher, örnnäsa,
sprittande livliga, mörka ögon och såg mycket bra ut. Han förekom
mycket ofta i vårt hem, både som änkling och som omgift och han
var alltid välkommen, ty han hade en sällspord förmåga att sprida mun-
terhet och glädje omkring sig. Då jag tog farväl av honom 1893, var
han redan dålig och sade vemodigt: ”Innan du hinner till Lop-Nor är
jag både död och begraven.” Och han fick rätt. På nyårsdagen 1894
slutade han sin bana och efter några dagar fördes han till den gamla
graven, ledsagad av tre bröder, Svante, Ludvig och Alfred.
Den sistnämnde hörde ända till sin död år 1915 på ett alldeles särskilt
sätt till vår närmaste krets. Sällan gick en söndag förbi utan att han och,
sedan han gift sig, hans hustru Hilda voro gäster i vårt hem. Om honom
och hans föga händelserika liv skulle en hel bok kunna skrivas. Han
hade en utpräglad känsla för skönlitteratur, var mycket beläst och mycket
hemmastadd bland sina favoritförfattare Shakespeare, Goethe, Schiller,
Tegnér, Walter Scott m. fl. Gunnar Wennerberg var en av hans bästa
vänner och han var av egen erfarenhet bevandrad i Juvenalernas historia.
Men förutom de båda böcker han under senare år gav ut om sin bror
Svante och om Daniel Hwasser, vilka väl äro glömda nu, har han blott
författat ett, men ett odödligt opus, nämligen: Rudolf eller Blodbadet på
Sicilien eller Hat utan Kärlek eller Den förlorade Diamanten, drama i.
fem å sex akter av den tolvårige Appe Appeani.
Detta underbara och uppskakande mästerverk, där alla de uppträdande
omkomma på våldsamt och dramatiskt sätt, har otaliga gånger givits på
studentspex i Uppsala. Det hörde visst till pjäsen, att när ridån efter sista
akten gått ned och till följd av de stormande applåderna måste gå upp igen,
Stockholms nations vaktmästare kommer in på scenen, kastar en blick över
de döda hjältarna och utropar: ”Ja, nu sedan alla herrarna äro döda,
varför skall jag då leva!” Och så stöter han en dolk i sitt hjärta och faller.
Ännu som åttioåring läste han med ett fryntligt leende recensionerna
om Rudolf, som förmodligen hållit sig uppe på repertoaren längre än
något annat svenskt drama.
Under de år jag tillbringat hemma har jag minst ett par gånger i veckan
hälsat på hos farbror Appe och hans ädla maka, som också var ett stort
original. Han satt då i sin länstol vid skrivbordet och jag hade min
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
