Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gammal grav, av Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
givna plats i soffhörnet därbredvid. Vi rökte, fingo ett glas punsch och
kannstöpte i politik, litteratur, Svenska Akademien och allt som rörde
Pappa och hans familj samt mina resor och planer. Förutom mina för-
äldrar och syskon fanns ingen som följde mina öden med varmare in-
tresse än farbror Appe. Det kunde hända att han fann det vemodigt när
vi måste skiljas för ovissa år, men det gladde honom också, han visste
att jag skulle skriva till honom, och själv har jag volymer av brev, skrivna
av hans hand. Han sökte aldrig avråda mig och var i detta avseende
olik vår avlägsne släkting och vän, överintendenten Henrik Westin, som,
då han fick höra att jag ämnade göra en ny resa till Tibet, skrev till mig:
”Vad fanken har du i Tibet att göra, du vet ju att det inte finns några
abborrar i saltsjöarna där.”
Så mycket gladare var han, när jag kom hem helskinnad och de sed-
vanliga visiterna fortsattes. På sin ålderdom hade han åtskilliga krämpor,
bland annat ständig värk i ryggen och kallade sig själv Ryggheimer. På
hösten 1909 låg han en tid, och ingen trodde att han skulle komma på
benen igen. En gång då Pappa och jag sutto vid hans säng och pratade,
frågade han gång på gång sin bror, om det verkligen fanns plats i
graven för honom. Pappa lugnade honom med att försäkra att de gamla
skeletten bara behövde vräkas undan i ett hörn, så nog skulle Appes
kista få plats. ”Och för resten, käre Appe, så har det aldrig hänt här i
landet, att lik fått ligga obegravda.”
Det var inte alls tråkigt att höra de båda gubbarna sitta och resonera
om gamla tider och minnen. De voro de sista av en generation och
kunde inte följa med den nya tidsriktningen. Mycket funno de med
rätta smaklöst, brutalt och dumt och talade om ”den gamla goda tiden”,
då det inte fanns bilar och telefoner och då man inte hade bråttom och
ändå hann med mera än nu. För oss voro de ett par original, som måste
behandlas med en viss försiktighet och hänsyn.
Under sina sista år var farbror Appe skröplig och blev alltmer orörlig.
Allt sällsyntare blevo hans besök i vårt hem och allt oftare besökte vi
syskon honom. Pappa hade i december 1909 undergått amputation av sitt
vänstra ben och var därför bunden vid sin rullstol. Någon enda gång på
våren åkte han dock ut i öppen vagn och körde då alltid förbi Brahegatan
21, där hans bror bodde och där de kunde vifta åt varandra ett tag.
I augusti 1915 var jag fältmarskalken Woyrschs gäst på tåget genom
Polen. I en liten bondby öster om Warschau mottog jag en kväll två
telegram hemifrån. Det ena meddelade att farbror Appe var mycket
sjuk, det andra att han dött. Det var länge sedan jag gråtit så bittert
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
