Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gammal grav, av Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nn
Risebergaboken
liga humor. Då han från Sofiahemmet blev buren ned till operations-
rummet, frågade han den sköterska, som gick vid sidan av båren: ”Vad
tänker ni göra med det avsågade benet?” Hon svarade: ”Det begrava
vi”, varpå Pappa genmälde: ”Ursäkta att jag inte kan vara med på be-
gravningen.”
Operationen gick lyckligt. Just då reste jag, åtföljd av syster Alma, i
Tyskland för att hålla föredrag och skulle fortsätta till Rom, då vi fingo
telegram att komma hem, ty ingreppet på en 83-åring ansågs dock kri-
tiskt. Vi kommo några timmar efter amputationen och stodo vid den
gamles säng då han vaknade ur narkosen. När han fick se oss, röt han:
”Vad ha ni hemma att göra för den här bagatellens skull?”
Efter föga mer än en månad satt han i sin rullstol och kunde åter-
vända till sitt gamla kära skrivbord. Han var klädd i en svart och grå
nattrock. Det kritvita håret låg i eleganta vågor och sken som det
finaste kinesiska silke. Han såg ut som en fransk markis. På skriv-
bordet stod en bukett liljekonvaljer, skickade av Drottningen. Min svå-
ger lyckönskade Pappa till att ha gått igenom sin prövning med så väl
bibehållna krafter och Pappa fräste: ”Ja, men hela min framtid är ju
förstörd!” Han var 83 år gammal! Han hade för avsikt att skaffa sig |
träben och komma ”på fötter” igen, men det blev aldrig av. Han fick
nöja sig med en krycka och en ledsagare till stöd. Det var inte lätt att
få honom ut på åkturer, ty det pinade honom att bli buren utför trap-
porna av stadsbud. Men vid röstningar till riksdagsmän och andra vik-
tiga val kunde intet hålla honom tillbaka. Han skulle ovillkorligen upp-
fylla sina medborgerliga plikter.
Det sista av de otaliga brev jag bevarar från min far slutar med
orden: ”Välkommen! Välkommen!” Det nådde mig i Berlin då jag i
slutet av september 1916 var på hemväg från Bagdad och Jerusalem.
På nyåret 1917 skrev Pappa rent min bok ”Bagdad, Babylon, Ninive”.
Han sade ofta att han längtade till skildringen av Jerusalem. Men han
orkade aldrig dit. Han hann icke ens avsluta boken om Kalifernas land.
Mitt i ett stycke om beduinernas strängaspel och dess sällsamma behag
lade han för alltid ned sin flitiga, trofasta penna. Det var den 3 februari
1917. Efter två veckors sjukdom somnade han in. Nära 91-årig låg
han kungligt rak och förnäm i sin kista av kärnfrisk ek. Man hade
svårt att ta sina ögon från honom. På Adolf Fredriks kyrkogård var
den gamla graven åter öppnad. Mamma och vi syskon stodo kring
kistan i dödsrummet. Mamma läste en psalm och sade tack och farväl.
En näsduk, som fuktats med våra tårar, lades över det lugna, sovande
SLL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
