Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gammal grav, av Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gammal grav
ansiktet. Och därpå fördes han till sina fäders, bröders ’ och systrars
vilostad.
Hur mörkt och ödsligt syntes icke nu hans arbetsrum, som förut under
så många år upplysts av hans vita hjässa och hans vänliga leende. Men
vi bevara ännu alltid det ljuva och älskade minne han lämnat oss i arv.
Den nästa som åter kom graven att öppna sin famn var en systerson,
Nils Sundström. Vid femton års ålder slutade han sin bana år 1918.
Ett kompani av scouter följde hans vita kista och fanan bars av Styr-
björn Stedingk, som kort därpå stupade i Finland.
Den gamla graven har också mottagit flera medlemmar av min mors
släkt. Där vila hennes föräldrar. Hennes far, prosten i Balkåkra i Skåne,
Christian Gissel Berlin, var riksdagsman i prästerståndet och hade även
mellan riksdagarna många viktiga uppdrag i Stockholm. Genom sitt
energiska uppträdande och sitt målmedvetna arbete bidrog han i icke
ringa grad till genomdrivandet av beslutet om järnvägars byggande i
Sverige. Otaliga gånger åkte han i sin lilla kupé eller täcksläde mellan
Balkåkra och huvudstaden, ja han kunde underkasta sig den besvärliga
resan blott för att inför konungen fälla ett gott ord för någon som var i
behov av hjälp. Han var vän till Tegnér och i förbifarten brukade han
alltid rasta hos biskop Heurlin i Växiö. Morfar var årsbarn med det nya
seklet; han föddes vid midnatt mellan den 31 december 1799 och den 1
januari 1800. Och han dog vid sitt riksdagsbesök i Stockholm 1863, i
mina nygifta föräldrars hem vid Hötorgsgatan 1.
Sedan jag sist stod sörjande vid den öppna graven ha fem år förflutit.
Då slöt sig mullen kring det käraste jag ägt på jorden. Hon hade burit
mig under sitt hjärta och på sina armar, hon hade varit mitt stöd, min
hjälp, min ledstjärna under sextio år, hon hade vårdat mig med ömhet
och outtröttligt vakat över mig på alla livets vägar och genom sin him-
melska renhet och dygd givit oss ett föredöme, som jag med mina stapp-
lande steg aldrig tillnärmelsevis förmått att efterlikna. Själv född och
uppfostrad i ett kristet hem förde hon sina barn från deras tidigaste år
in på de vägar, som leda till uppriktig kärlek och allvarlig kunskap om
Människosonen. Jag minns aftonbönerna i barnkammaren, jularna, då
gåvorna och vandringen till julmarknaden på Stortorget icke fick skym-
ma bort dagens betydelse, som först och främst skulle hållas i ära med
berättelsen om den nyfödde Judakonungen, åskådliggjord med krubban,
barnet och dess föräldrar, de heliga tre konungar och stjärnan, allt fram-
ställt som en liten teater med fristående figurer i papp, under det att
överst i granen en ängel svingade ett standar, på vilket lästes orden: Ära
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
