Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värld. »Jag har offrat henne så mycket en man kan offra,
hela min nedärfda lifsåskådning, alla de åsikter, jag ansett
som en plikt att hålla på,» tänkte han, och hans läppar
skälfde och ögonen fuktades, »men om offret vore dubbelt
så stort och jag måste göra det en gång till, så gjorde
jag det för hennes skull!»
Han böjde sig långsamt ned öfver henne, tryckte en
kyss på hennes Läppar och hviskade: »vakna, lilla
sömntuta, nu äro vi snart hemma!»
Ester slog hastigt upp ögonen, de hade samma pärllika
glans som barnets, då det vaknar, och hon såg sig
omkring med en förvirrad, omorgnad blick. Då hon fick se
Bengt, som skrattande stod framför henne, log hon emot
honom med sitt vanliga strålande leende, skakade på
hufvudet, gnuggade sina ögon och lade med en barnsligt
sömnig sträckning sina armar kring hans hals. Men i
samma ögonblick återkom som genom ett trollslag minnet
af scenen däruppe och de ord som då uttalats. Och en
känsla af dof smärta trängde genom hela hennes varelse —
någonting var förstördt, förloradt... någonting hade vissnat
och skulle aldrig blomma som förr...
Och under det att han slöt henne i sina armar och
öfverböljde henne med smekningar och utan något slags
inskränkning njöt af den viljestarka naturens helhet i sin
tillfälliga lidelse, skakades hon af stämningsmänniskans
underliga splittring i känslolifvet: kärlek och bitterhet, vrede
och undergifvenhet, beundran och afsky sammanblandades
på ett plågsamt sönderslitande sätt. Och djupast nere under
alla uppjagade stämningar hörde hon liksom klagandet från
en instängd, sorgsen fågel: »aldrig mera blir jag glad som
förr — vårens och drömmarnas tid är redan förbi!»
Med de tankarna satte hon åter foten på Sveriges
jord, som hon lämnat så full af förhoppningar. Hon hade
pröfvat mycket af lifvets bekymmer, fattigdom, sjukdom,
frestelser, men hon hade aldrig förr än nu känt något af
dessa sting, som komma vårt inre att blöda; för första
gången såg hon några droppar af sitt hjärtblod rinna, och
hon stod där bäfvande inför detta nya kval. Var det kan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
