Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den enda verkliga sorg du har — och som också är min
ett barnlöst äktenskap, därtill är inte jag skulden...»
Ester ryckte till och blef ännu blekare än nyss.
»Hur kan du så obarmhärtigt röra vid ett blödande sår?»
»Ursäkta mig, jag visste inte alls att det blödde, du
har aldrig talat med mig därom •— så mycket som möjligt
har du visat dig likgiltig och känslolös... För resten,»
tillade han med tillgjordt vårdslös ton, »hvad tjänar det
till att sörja öfver hvad man ej kan få! Vill du något, så
gör processen kort och skaffa dig det — kan du inte få
det, så gör också då processen kort och trampa ihjäl din
önskan. Så har jag gjort, du kan göra detsamma — om du vill
... Inte läker man blödande sår med sura miner, så mycket
är visst...»
Hon svarade ej; orörlig, med nedslagna ögon satt hon
framför honom och lät de hårda orden falla som piskrapp,
dem man ej orkar afvärja. Då han tystnade, reste hon sig
upp, sade ett tonlöst: »godnatt» och gick mot dörren.
»Godnatt,» upprepade han lika uttryckslöst och vände
sig bort. Men då hon redan öppnat dörren, ropade han
efter henne:
»Kom ihåg hvad jag sagt dig — kom ihåg att jag har
rätt att fordra, om inte annat-, så tacksamhet af dig!»
Ester svarade ej och vände sig ej om. Men under
det hon gick till sitt sofrum, undrade hon öfver hur det
var möjligt, att en människa, kanske utan att vilja eller
mena det, alltid kunde träffa de uttryck, som mest af alla
skulle såra och plåga ett hjärta...
Den natten kom det ingen sömn i Esters ögon. Timme
efter timme satt hon vid sitt skrifbord med hufvudet lut-adt
i handen och blicken dystert stirrande framför sig...
Det är ett fruktansvärdt ögonblick, då en tanke som
länge likt ett formlöst, ständigt bortjagadt spöke smugit
omkring och försökt att gripa oss, plötsligen i tydlig gestalt
står framför oss och tvingar oss att se den in i hvitögat.
I sådana ögonblick är det, som om en hemsk klarhet fölle
Öfver det förflutnas lidande; vi förstå hvad vi förr ej
för-stodo, vi se hela det sluttande planet bakom oss, och det är
med ett fatalistiskt lugn vi tänka: »ja, så och ej annorlunda
ti. — T)e osynliga v ti g a ma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
