Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alls sådan, som den i verkligheten är, utan helt och hållet
främmande, mörk och med besynnerliga giator rundt
omkring. Folk sprang af och an med lyktor i händerna,
alldeles som om någonting händt... Då fick jag höra hur de
ropade den ena efter den andra: Ve, ve, den stolta
Falken-sternska skutan, nu har den gått i kvaf.»
»Ja, det var verkligen en obehaglig dröm,» sade Bengt
misslynt, »så obehaglig, att du nästan kunde låtit bli att tala
om den. Vi ha just nu två stora skeppslaster bräder på
väg till Australien.»
»Jag fann den ej obehaglig,» svarade Ester, »den var
allvarlig och underlig, det var en gripande, högtidlig
stämning däröfver, som ännu följer mig...»
Några dagar därefter kom Bengt in till Ester med en
tidning i handen.
»Jag hade rätt i mina aningar den gången,» sade han,
»se här... Åke Henning är död... han dog i
blodstört-ning i Davos.»
Ester tog tidningen och läste den korta notisen om hans
död.
»Stackars Åke,» sade hon, under det tårarna kommo henne
i ögonen.
»’Stackars’,» upprepade Bengt med en axelryckning, »ja,
hvarför tog du honom icke, du hade ju stadens rikaste
ungherrar att välja på? Han hade säkert blifvit en mycket
snällare man än jag.»
»Ja, troligen. Men jag älskade dig, därför kunde jag
inte ’ta’ någon annan än dig. Det gör mig blott så ondt om
Åke. Han hör till de där människorna, som lifvet nekar allt,
man vet icke hvarför, som få dö med sorgset sinne utan att
ha smakat sällheten... Dock, det är detsamma, n u kanske
han får det...»
»Ja, han hade otur, stackars gosse, Som barn var han
svag och klen och blef alltid kuschad af andra pojkar. Sen
kom han ständigt in i förhållanden, som blefvo honom
öfver-mäktiga, och ihop med människor, som voro starkare än
han. Det var någonting förvetet hos honom, att han alltid
skulle försöka sig på det han ej rådde med. Nu är han
emellertid fri — lycklig han!... Jag träffade Carl-Edward
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
