Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Motgångar och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklara de motsatser af det upphöjda och förnedrade, som
hans lif i så rikt mått erbjuder. “Hvilken ande af
motsägelser! Omhet, råhet, finkänslighet, sinlighet, det
upphöjda och det låga, det smutsiga och det gudomliga!“ —
utbrister lord Byron efter att ha läst en del af sin
föregångares och själsfrändes bref, hvilka han säger vara
uppfylda af “förbannelser och slippriga dikter“. Af allt att
döma har Burns också åtminstone vid vissa tidpunkter
varit en slaf af de gröfsta sinliga njutningar och lefvat
ett i några hänseenden värkligt ovärdigt lif. Så mycket
sällsammare är det att han kunnat bibehålla så mycket
af sitt människovärde och varit i stånd till yttringar af
den renaste finkänslighet och sannaste själsadel.
Särskilt sällsamt är det själfmotsägande i hans
förhållande till de kvinnor, han värkligt älskat. Han
betraktade dem synbarligen icke såsom endast leksaker och
njutningsföremål — han hade nog för ögonblicket all den
känsla af offervillighet och hängifvenhet, som tillkommer
värklig kärlek. Men ändå gjorde han sig skyldig till den
svåraste trolöshet, icke emedan han af naturen var falsk,
utan emedan en öfvermäktig lidelse dref honom in i
förvecklingar han icke kunde behärska.
Det är väl i själfva värket lönlös möda att söka efter
förklaringsgrunder till en dylik dubbelhet i karaktären,
hvilken säkert ehuru i olika grad och af olika art är att
återfinna hos alla människor. Att döma eller söka ursäkta
är ännu mera lönlöst. Man måste nöja sig med att påvisa
bristerna vid sidan af de ädla egenskaperna, låta
skuggorna bryta sig mot de vänligt belysta dragen af den
personlighet, man vill teckna med sympati, men äfven
med sanning. Månne det icke på det hela taget är ägnat
att väcka den största medkänsla, när man ser en i
grunden ädel natur i strid med oädla drifter bevara det
innersta och bästa af sitt väsende? Att detta varit fallet
med Robert Burns måste hvar och en medgifva som gjort
bekantskap med hans lif och diktning, där trots alla
förvillelser den älskvärdaste finkänslighet och den varmaste
människokärlek höra till de mäst förhärskande dragen.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
