Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett ögonblick senare såg jag hans långa gestalt
försvinna genom grinden, och jag hade styrka nog
att vinka farväl och sedan gå in och sätta mig vid
skrivbordet.
Irène var min fästmö.
*
Ens minne är ganska bristfälligt i vissa
avseenden. Man minns till exempel ej en smärta, allt
man minns är sin egen reaktion inför densamma. Man
kan ej i minnet genomleva, vad man erfor när ett
slag träffade, icke den första chocken, som är
inlindad, därför att man blir halvt bedövad, inte
heller vad man känner när olyckans hela vidd går
upp för en eller när den börjar avta. Vad man minns
är – utom ett visst obehag – bara att man slet sitt
hår eller krossade stolar eller tog morfin. Själv
gjorde jag intetdera. Jag hade ett stort arbete
att falla tillbaka på, och det har varit otroliga
arbetsorgier, som jag hängivit mig åt, innan jag
kom ut ur mörkret. Strängt taget har jag kanske inte
kommit ut förrän i dag, efter åtta långa år. Och just
i dag får jag telegram som kallar mig till Tore. En
parentes är avslutad, och texten löper vidare, som
om parentesen aldrig funnits.
I bordslådan, som står öppen, finner jag också Irènes
biljett.
Jag har ingenting att säga till mitt försvar,
skrev hon, utom att jag ingenting har att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
