Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mac Logan har hållit noggrann utkik med kikare en
stund, trots att vi automatiskt styra mot målet
efter de radioimpulser, som sändas från farmen,
och plötsligt griper han ratten och låter maskinen
gå nedåt med minskad hastighet.
– Titta ut, säger han.
Under oss ha vi en hjord antiloper, som beta utan
att låta sig skrämmas av maskinbullret. Halsarna
och huvudena röra sig rytmiskt, då och då står någon
orörlig en sekund, lyssnar och vädrar, det klipper i
öronen bakom de två fot långa hornen, så rycker det i
svansen, och han fortsätter. De äro fulla av vaksamhet
men tillika av förtroende till sin egen snabbhet,
och misstänka ej, att en möjlig fiende svävar över
dem i den enda riktningen, där de ej hålla vakt.
– Kongoni, säger Mac Logan. Jag tror det är
Jacksons Hartebeest, men jag är inte riktigt
säker. Vänta skall ni få se. Han gör en liten lov
bakom dem, vi sväva nu nästan utan hastighet några
sekunder och just då kastar han ut en näve småsten,
som han haft på golvet i kajutan. Starten går så
blixtsnabbt, att jag knappt hinner uppfatta, att de
satt sig i rörelse, förrän de äro långt borta.
– Jag brukar alltid kasta sten på dem, när jag har
tid, säger Mac Logan, lite urskuldande, det är för att
få dem att springa. De springer så förbaskat vackert.
En minut efteråt ha vi återtagit vår färd på lagom
höjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
