Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vristen. Nu vet ni, hur det är. Man kan se en sak
ettusen gånger utan att den gör något intryck,
men den ettusenförsta gången upptäcker man den
på allvar: den får en att reflektera, den öppnar
associationsbanor och man ser den i ett helt nytt
sammanhang. Det där lilla bruna födelsemärket gjorde,
att jag upptäckte min fot, jag såg huden ligga spänd,
och jag anade porerna, som öppnade sig mot solen,
jag såg genom huden, huru ådrorna löpte därunder,
spända och pulserande av rött blod, jag såg senorna
väva sin vita vävnad över mellanfotsbenen, och jag
såg fotvalvet höja sin stolta båge, valvet, som bär
oss själva, urformen till alla de valv, vi låtit bära
så många av våra stolta tankar.
Det låter inte mycket, när man åratal efteråt
sitter och berättar, att man upptäckte sin egen
fot. Men för mig kom det faktiskt med styrkan av en
uppenbarelse. Det var inte bara foten jag upptäckte,
utan det var det hela: att jag hade en kropp. Förut
hade jag varit en ande, som för att kunna arbeta
måste ha ett instrument att utföra sina avsikter med,
men nu var jag på en gång en kropp, som ville leva
sitt eget liv, som hade egna syftemål med att leva,
som längtade efter egna stigar att gå och egna verk
att forma med sina händer. Det var på något sätt ett
omvänt syndafall. När Adam och Eva upptäckte, att de
hade en kropp, hängde de på sig fikonlöv; hade jag
haft fikonlöv på mig då, skulle jag ha tagit av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
