Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tore tystnade och satt eftertänksam en minut. Så
fortsatte han:
– Naturligtvis räckte den där striden mellan kropp
och själ ganska länge, innan jag upptäckte den,
jag gick bara omkring och kände mig på kant med
mig själv, mindervärdig och ur led. Men så en gång
gick det upp for mig, vad saken gällde, och sedan
var det hela lätt. Det gick för resten till så här:
någon av er minns kanske, att jag på den tiden hade
en liten segelbåt, en trettia, en utomordentlig båt
och alldeles lagom att segla ensam. Jag brukade ta
mig ut i den, när jag kände behov av ensamhet för att
få tänka i lugn och ro, och allt som allt torde den
båten ha skänkt mig mera, än vad någon människa gjort,
på ett par tre undantag när.
Det här hände nu en söndag, när jag låg ute till havs,
det var blekstilla en varm dag, och jag firade och
beslog storen och lät båten gunga för focken ensam,
medan jag slängde av mig byxor och tröja och gick
överbord. Jag tog mig en lång, uppfriskande simtur,
jag var i själva verket inte alls rädd att lämna båten
åt sig själv, och när jag gått ombord, lade jag mig på
däcket för att soltorka. Där låg jag alltså raklång
med hälarna upplagda på levangen och händerna under
huvudet och tittade ut i luften. Mera av en händelse
råkade fötterna befinna sig i synlinjen, och bäst
det var, upptäckte jag, att jag låg och fixerade
ett brunt födelsemärke, som jag har på högra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
