Robotarnas gud / Kapitel 9 (1932) Author: Elfred Berggren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

IX.

Denna bungalow mitt ute på de ofantliga grässlätterna under Centralafrikas glödande sol är en liten värld i smått. Så när som på en sak finns här allt, som skulle behövas, i fall förbindelserna med yttervärlden blevo avskurna, och en belägring på tre månader skulle med lätthet kunna uthärdas. Vad, som inte produceras i vårt omedelbara grannskap utan måste föras hit på lastvagnar långtifrån, är olja för den elektriska centralen, och det går åt ganska stora kvantiteter sådan, så elektrifierat som allt är. Överhuvud finns det inte många saker, som fordra ett direkt handarbete, det skulle i så fall vara en del arbeten i trädgården, som inte gärna gå att mekanisera.

Jag har inte behövt många dagar för att smälta in i denna nya och i grunden så främmande tillvaro. Redan efter en vecka tycker jag, att allt omkring mig är gamla välkända saker, jag trycker på knappar och vrider på handtag, när jag vill ha en sak utförd, med en säkerhet, som om jag inte gjort något annat i hela mitt liv, och arbetet intresserar mig i rätt hög grad, om det

96

också inte förmår absorbera mitt intresse så, att jag glömmer observera min närmaste omgivning.

En av de bästa anordningarna här, tycker jag, är kvällarna. Efter middagen arbetas aldrig. Sedan middagen är avslutad, dra vi oss ut på verandan, där vi dricka kaffe och idka, vad man skulle kunna kalla, sällskapsliv ända till sängdags, vilket inträffar vid tiotiden. Gigarrökning och småprat utfylla kvällen, och om det inte skulle räcka till, ha vi alltid en förstklassig radioapparat med televisor att tillgå för att komma i kontakt med yttervärlden. Men i allmänhet behöva vi aldrig ta till mekaniska nöjen. Vi ha nog mycket att tala om. Livet är så rikt och skiftande och våra intressen så vida, att vi aldrig behöva sakna samtalsämnen. Och ett par minuter före tio kommer en av boyarna med visky och soda för att på ett sympatiskt sätt markera slutet på en behaglig dag.

Det blir lätt personlig prägel på samtalen där ute på verandan. I allmänhet brinner endast en lykta, ett underligt infödingsarbete, som mindre upplyser mörkret än konstaterar det, och där vi sitta eller halvligga i krets i våra easy-chairs, känna vi oss som en del av det täta afrikanska nattmörkret därutanför.

I kväll sade Andréen helt plötsligt:

-- Säg, Wagge, när du reste från Stockholm för, låt se, åtta år sedan, var det ingen av oss som egentligen visste, varför du gjorde det. Det

97

gissades hit och dit, utan att vi förstodo orsaken. Var det bara en nyck, eller var det resultat av lång överläggning? När vi se, hur du nu har det, kan vi inte annat än gratulera dig till ditt val, men för oss verkade det hemlighetsfullt: att lämna en framtid, som erbjöd dig alla möjligheter, för att kasta dig in på något så ovisst, som du gjorde.

Tore rökte en stund utan att svara. Till slut sade han:

-- Skall jag vara fullt uppriktig, så vet jag inte själv, varför jag reste. Det kom på mig en gång ett oerhört starkt imperativ, som tvang mig ut i det okända. Jag har försökt reda ut saken för mig själv, men jag är en dålig psykolog, och jag vet inte, om jag tar fel eller ej. Jag uppfattar det emellertid helt enkelt som en kroppens reaktion mot själen.

Tänk dig in i min situation: när jag reste, var jag trettio år gammal. Ända sedan jag var femton år, hade jag levat vetenskap, bara vetenskap, inte så att jag försummat min kropp, men jag hade hela tiden betraktat den som ett redskap för själen och hållit den i form bara för att ge själen, alla chanser att kunna utföra sina intentioner och sitt arbete. Så småningom ledsnade kroppen på att vara ett verktyg, ett medel, och sade till, att den också ville vara ett mål, att den var ett mål i lika hög grad som själen själv.

98

Tore tystnade och satt eftertänksam en minut. Så fortsatte han:

-- Naturligtvis räckte den där striden mellan kropp och själ ganska länge, innan jag upptäckte den, jag gick bara omkring och kände mig på kant med mig själv, mindervärdig och ur led. Men så en gång gick det upp for mig, vad saken gällde, och sedan var det hela lätt. Det gick för resten till så här: någon av er minns kanske, att jag på den tiden hade en liten segelbåt, en trettia, en utomordentlig båt och alldeles lagom att segla ensam. Jag brukade ta mig ut i den, när jag kände behov av ensamhet för att få tänka i lugn och ro, och allt som allt torde den båten ha skänkt mig mera, än vad någon människa gjort, på ett par tre undantag när.

Det här hände nu en söndag, när jag låg ute till havs, det var blekstilla en varm dag, och jag firade och beslog storen och lät båten gunga för focken ensam, medan jag slängde av mig byxor och tröja och gick överbord. Jag tog mig en lång, uppfriskande simtur, jag var i själva verket inte alls rädd att lämna båten åt sig själv, och när jag gått ombord, lade jag mig på däcket för att soltorka. Där låg jag alltså raklång med hälarna upplagda på levangen och händerna under huvudet och tittade ut i luften. Mera av en händelse råkade fötterna befinna sig i synlinjen, och bäst det var, upptäckte jag, att jag låg och fixerade ett brunt födelsemärke, som jag har på högra

99

vristen. Nu vet ni, hur det är. Man kan se en sak ettusen gånger utan att den gör något intryck, men den ettusenförsta gången upptäcker man den på allvar: den får en att reflektera, den öppnar associationsbanor och man ser den i ett helt nytt sammanhang. Det där lilla bruna födelsemärket gjorde, att jag upptäckte min fot, jag såg huden ligga spänd, och jag anade porerna, som öppnade sig mot solen, jag såg genom huden, huru ådrorna löpte därunder, spända och pulserande av rött blod, jag såg senorna väva sin vita vävnad över mellanfotsbenen, och jag såg fotvalvet höja sin stolta båge, valvet, som bär oss själva, urformen till alla de valv, vi låtit bära så många av våra stolta tankar.

Det låter inte mycket, när man åratal efteråt sitter och berättar, att man upptäckte sin egen fot. Men för mig kom det faktiskt med styrkan av en uppenbarelse. Det var inte bara foten jag upptäckte, utan det var det hela: att jag hade en kropp. Förut hade jag varit en ande, som för att kunna arbeta måste ha ett instrument att utföra sina avsikter med, men nu var jag på en gång en kropp, som ville leva sitt eget liv, som hade egna syftemål med att leva, som längtade efter egna stigar att gå och egna verk att forma med sina händer. Det var på något sätt ett omvänt syndafall. När Adam och Eva upptäckte, att de hade en kropp, hängde de på sig fikonlöv; hade jag haft fikonlöv på mig då, skulle jag ha tagit av

100

dem. Det var en glädje så stark, att jag blev nästan berusad.

Sedan var det inte mycket att göra. När jag kom hem, satte jag mig ned och skrev en avskedsansökan och satte mig samtidigt i förbindelse med en vän, som var expert på Centralafrika. Det kunde ju lika gärna ha blivit Centralasien eller Sydamerika, huvudsaken var bara att komma till en plats, där jag kunde låta kroppen leva och få armbågsrum. Där ha ni den enkla hemligheten med min omvändelse.

Vi rökte några minuter. Jag kastade en förstulen blick på Irène och undrade, om hon skulle säga något. Men hon förblev tyst. Hon visste nog, vilken roll hon spelat i den historia, Tore berättat, att hon varit osynlig närvarande hela tiden, men hon visste också, vilken styrka det är i ett förhållande à deux att veta mera än motparten.

Det finns ingen lärobok i psykologi i världen som förmår lära en intelligent kvinna något, om hon inte är fåfäng.

-- Armbågsrum, sade Mac Logan, det finns snart inte mycket armbågsrum kvar på jorden. Om inte folkökningen snart avtar, kommer vi att få det trångt. Nu tvivlar jag inte på att jorden kommer att kunna försörja en oerhörd befolkning, men om vi skulle komma till mättnadspunkten, vad vore då att göra? Hur skulle ett sådant problem kunna lösas?

101

-- Kolonisation av de övriga planeterna, föreslog jag.

-- Jag tror aldrig, det kommer att bli nödvändigt, sade Tore. Innan dess har människosläktet dött ut. Vi ha undan för undan förlängt vårt släktes livslängd med konstlade medel, rasblandning och blodutspädning, och på så sätt uppnått nya successiva blomstringsperioder, men en gång kommer möjligheterna till ny blodblandning att vara uttömda, särskilt som vi redan nu veta, att blandning av vissa raser ger underhaltig avkomma. I bästa fall inträffar det väl en dag, att hela jordens befolkning har samma schattering, någonting gråaktigt, och vad kan sedan bli människosläktets öde? Utvecklingens uppåtstigande gren har blivit horisontell, vi stelna mera och mera i gamla former, vi leva av farten på grund av och i de organisationsformer våra föregångare skapat. Jag antar, att slutet inte är långt borta då, och väl är det; varför skall man leva, om man inte har eldbranden inom sig, som värmer och lyser?

-- Tänk på hur det gått för myrorna, sade Andréen. Vi vet, att sedan tertiär tid ha de ej utvecklats märkbart, under hela denna tid ha de levat på utvecklingskurvans horisontella skänkel, och det måste vara oerhörda tidrymder för ett djur, vars individuella livslängd uppgår till kanske högst ett par månader. Kan det inte tänkas, att vi också komma att realisera något

102

liknande? Att vi komma att leva, eller åtminstone vegetera, genom årmillionerna, medan vi tänka de tankar, våra förfäder tänkt och värma oss vid deras eldbränder, eftersom vi inte själva ha några?

-- Du gör mig pessimistisk, Andréen, sade Tore. Men dess bättre tror jag risken är minimal. Myrorna ha kunnat lösa sitt generationsproblem på ett enkelt sätt och jag tvivlar på, att det kan existera någon liknande utväg för oss. Vad som bestämmer, huruvida människosläktet skall fortleva eller ej, är förhållandet mellan kvinnans önskan att få barn och hennes avsky för smärtor och besvär som följa med. Jag tar väl knappast fel, om jag påstår, att utvecklingen går i riktning mot en ökning av den senare faktorn och en minskning av den förra. Vid ett visst värde på dessa faktorer måste människosläktet automatiskt begå självmord.

-- Så länge kvinnan själv får välja, ja, sade Andréen, det är nog alldeles riktigt, men jag är för min del inte så övertygad om, att myrdrottningen får det.

Andréens torra konstaterande öppnade en åtminstone för mig oväntad och överraskande utsikt. Irène som kvinna reagerade starkast.

-- Ohyggligt, sade hon.

-- Det är inte utan vidare klart, sade Andréen, att framtidens människor komma att godta vår uppfattning om ett individuellt människovärde,

103

och då är det väl inte så säkert, att de komma att betrakta fortplantningen som en privatsak, som vi göra.

-- Men säg mig en sak -- Mac Logan vände sig till Tore -- är inte vår motivering till vårt arbete och vår strävan just att vi sträva för våra efterkommande, att vi lägga sten på sten och ord till ord för att bereda dem en lyckligare existens? Jag har aldrig tänkt den tanken till botten, att människosläktet kunde dö ut, men om det är, som du säger, tappa vi inte fotfästet då, skulle vi inte lägga upp, om vi bleve övertygade om ett sådant faktum? Vad är det egentligen för skillnad mellan att vara den sista människan och den näst sista? Ingen alls såvitt jag kan förstå.

-- Ser du, Mac Logan, sade Tore, du tillhör ännu ungdomen, då man tror på motiv som orsaker till handlingar. När du fått vara med tillräckligt länge, skall du antagligen upptäcka, att motivet är någonting som kommer till, sedan man gjort handlingen eller åtminstone bestämt sig för att göra den, endast för att man skall kunna övertyga sig själv att man handlat logiskt. De bästa handlingar, man gör, och de enda, som egentligen borde räknas, är sådana, som man inte kan låta bli att göra. Ett päronträd kan inte själv hjälpa, att det bär mogna päron, men du kan vara övertygad om, att ifall päronträdet kunde tänka och tala, skulle det komma fram med en omsorgsfull motivering för detta faktum.

104

Felet med oss är, att vi alltid överskattat logiken, och orsaken därtill är väl, att det råkade bli grekerna, som lade grunden till den formella sidan av vår kultur. De greker, som betytt någonting för oss, satte tanken främst och hade egentligen inte en aning om, att det fanns en hel värld i vår själ och utom oss, som inte alls var underkastad så kallade logiska lagar. Eller om de visste av den världen, så försökte de undertrycka den, därför att de ansågo den mindervärdig. Det skulle vara intressant att veta, huru vår kultur sett ut nu, ifall till exempel Aristoteles i stället för att betrakta världen som en logisk-matematisk konstruktion hade gjort klart för sig, att den är absolut irrationell, och att våra försök att sätta den i logisk form ger samma resultat, som när man klipper gubbar ur papper: man får en massa bitar över, som man inte kan använda.

Se på vår kultur! Vi ha inte byggt den, därför att vi inriktat vår vilja och vår verksamhet därpå, utan vi ha byggt den därför, att vi inte kunnat låta bli. Vi ha lekt med stenar och järn och glas, och det blev pyramider och världsstäder, vi ha lekt med tankar, och det blev konst och vetenskap, vi ha lekt med vapen, och det blev historia. Ett motiv -- utom det inre motiv, som ligger i att vi äro människor med mänskliga instinkter -- kan jag inte finna i det hela. Det är, när vi sluta leka, som vi äro färdiga för sortien. När man blir gammal, slutar man att leka, man

105

genomskådar leksakerna och vet, att teddybjörnen bara innehåller trassel, och att leksaksautomobilen drivs av en fjäder, då vet man allt, vad man kan veta, och vad har man då här att göra?

Det var inte första gången, jag hörde Tore lägga fram sin kulturpessimism, men här verkade den starkare på mig än någonsin förut. Kanske behövs det en tropisk natt, då man mer än annars förnimmer livets valhänta och genialiska strävan att kläda sin tanke i form, för att man skall förstå honom. För honom är det livet, som betyder allt, livet som kraft och som skapare, och liksom vi andra betrakta en enskild människas liv som ett avslutat helt, som kan bedömas och rubriceras, ser han hela jordens organiska liv som ett individuellt liv med början och slut och innehåll, där människans egen saga är en episod, ett strålande friskt äventyr, men som just för att nå fulländningen fordrar ett konstnärligt avrundat slut. Vad jag uppfattat som kulturpessimism är, när allt kommer ikring, ingenting annat än en uppskattning av människan, som sätter henne på alltings topp, som den högsta manifestationen av kosmos’ tanke, denna hemlighetsfulla makt, vars spår han söker och finner överallt. Jag säger med avsikt överallt. Ty för Tore finns intet problem, som inte i grunden är kosmiskt.

En halvtimme senare satt jag i Andréens rum. Vi hade dragit oss tillbaka för natten, men när jag klätt av mig, kom jag ihåg, att jag skulle låna en bok, som han hade hos sig, och gick över till honom. Han låg till sängs med ljuset tänt och tittade i taket, och jag slog mig oombedd ned på en stol och rökte en cigarrett, medan jag pratade om vårt arbete. Så småningom märkte jag emellertid, att han verkade förströdd och endast lyssnade till hälften på vad jag sade, och jag tänkte därför taga "god natt" och gå in till mig, när han utan vidare släppte vårt samtalsämne och frågade:

-- Är det verkligen sant som Wagge säger, att han är dålig psykolog?

-- Jag vet inte vad jag skall säga, svarade jag. Han har aldrig intresserat sig märkbart för psykologi, och i själva verket är nog hans läggning alltför utåtriktad, för att han skulle kunna gå mycket långt inom den branschen. Han har aldrig haft någon upplevelse, som på allvar tvingat honom inom sig själv. Varför frågar du om det?

-- Jag ligger och tänker på våra kontrollundersökningar. I grund och botten är ju detta psykologiska experiment, och jag tycker det vore ett sammanträffande, ifall en person, som själv inte är intresserad av psykologi, skulle kasta upp det intressantaste psykologiska problemet i vår tid.

107

Jag undrar, om det är klimatet som påverkar min hjärna, men det förefaller mig, som om var och varannan människa går omkring och upptäcker problem, där jag ingenting ser.

-- Förklara dig närmare, sade jag. Vi håller på med att undersöka en död hjärna, och vad dess inverkan kan vara på en robot. Om du menar, att Wagge håller på att grundlägga en ny vetenskap, robotpsykologi, så kan jag åtminstone skriva under, att det är den originellaste vetenskapen i vår tid.

Andréen granskade filtens mönster. Till slut sade han dröjande:

-- Saken är den, att jag legat och funderat, och nu tror jag, att jag förstår, hur det kommer sig, att Wagge tar så oerhört djupt på dessa saker. Du minns, han talade om årtusendets upptäckt. Och om du observerar honom, när han sysslar med robotarna, skall du se, att han är så full av spänning, att han nästan darrar. Jag har gått förbi saken först, men det beror nog delvis på, att vi använt vaga formuleringar av fakta. Vi ha ju framställt saken så, att gammastrålarna "aktiviserat" hjärnan hos roboten, inte sant?

Jag nickade.

-- Nu är det emellertid så, att "aktivisera" kan betyda två saker: antingen "göra aktiv" eller "göra aktivare". Jag har utan att reflektera närmare över saken använt det i den senare betydelsen. Men det är nog fel. Faktiskt uppstår ingen

108

alls effekt förrän gammastrålningen kommer till, hjärnan utan strålning är absolut impulslös, eller hur?

Han hade otvivelaktigt rätt i vad han sade, men vart kunde det leda?

Han fortsatte:

-- Men om man ser djupt på denna aktivisering, kan man inte frigöra sig från den misstanken, att de impulser, vi registrera i form av rörelser hos roboten, inte är någonting annat än gammastrålarna, omtransformerade på något sätt i robothjärnan.

-- Du menar, att hjärnan skulle göra tjänst som transformator?

Andréens ögon fixerade intensivt ett mörkt hörn i rummet.

-- Något i den stilen. Eller varför inte taga steget fullt ut och säga, att den tjänstgör som en radioapparat. Åtminstone ligger analogien frestande nära. När radiovågor träffa en radioapparat, omsättas de och förstärkas till variabla elektriska impulser, när gammastrålar träffa hjärnan, omsättas de till variabla elektriska impulser. Observera likheten. De förra tar du ut som ljud i en högtalare, de senare tar du av praktiska skäl ut som rörelser av en robot. Naturligtvis är detta ingen bindande bevisföring, endast ett analogislut, men frågan är, om en människa med fantasi kan underlåta att draga en sådan slutsats.

109

Andréen lät äntligen sina kloka ögon vila på mig. -- Är den människans fantasi dessutom en liten smula konstruktiv, kan nästa steg inte gärna bli annat än en utvidgad slutsats: en hjärna, som sitter i huvudskålen hos en människa -- och ett djur också för resten -- tjänstgör alltid som en radioapparat, som tar emot en eventuellt elektromagnetisk strålning utifrån och avlämnar impulser, som dirigera våra rörelser, eventuellt också tankar, känslor och så vidare.

Det blev en tankediger paus.

-- Du tycker bestämt, att det låter fantastiskt, fortsatte Andréen. Vad är det för en strålning? frågar du antagligen först. Det vet jag naturligtvis ingenting om. Det kan vara en strålning av något slag, som vi ej känna till, därför att den inte påverkar någon annan jordisk företeelse än just hjärnan, och i så fall kommer vi in i en mycket svår circulus in demonstrando, när vi skall bevisa våra påståenden. Men det kan också hända, att den så kallade ultragammastrålningen, den kosmiska strålningen, som vi ännu egentligen inte vet något mera om, än att den existerar, och att den kommer utifrån himlavalvet har något med saken att göra. Men det blir i alla händelser en senare fråga.

En verkligt bärande invändning kan du emellertid komma med: Om denna hemlighetsfulla kosmiska faktor kan ge impulser i en levande hjärna, där vanliga gammastrålar inte ha någon

110

inverkan, varför ger den då inte impulser i robothjärnan? Där är det i stället ett helt annat slag av strålning, som blir transformerad. Invändningen är i själva verket så bärande, att jag bara kan säga: Det är möjligt, att det inte går att ta ut en hjärna och dissekera fram nerver, såsom Wagge gjort, utan att skada de finare partierna. Radioapparaten har blivit skadad, så att den bara tar emot på annat våglängdsområde än den är konstruerad för. Jag vet ju inte mycket om sådana apparater, men jag föreställer mig, att det är möjligt att tänka sig något ditåt. Naturligtvis är det hela fantastiskt, men i själva verket tycker jag det är oändligt mycket mindre fantastiskt än det faktum, att hjärnan kan tänka och ge order om handling.

Andréen låg stilla och strök med handen över filten. Jag hade känslan, att han ännu bara talat ut till hälften och förberedde någonting ännu mera uppseendeväckande, och så med ens gick det upp för mig som i en glimt, varthän detta resonemang måste leda, om det fördes ut till sina yttersta konsekvenser, och tanken var så vansinnig, men samtidigt så bländande, att jag för ett ögonblick kände en svag yrsel, det var ungefär, som när man hastigt kommer upp på en utsiktsplatå: man känner sig tappa fotfästet, när jorden sjunker ned omkring en, men på samma gång har man ett överväldigande intryck av utsikten, och den överblick den ger.

111

-- Herregud, Andréen, sade jag, vart för oss egentligen allt detta? Är det de konsekvenserna du tänker på? Du påstår, att vi utan denna kosmiska strålning, som du förutsätter alltid vara närvarande, skulle vara lika döda som roboten, när strålningsgeneratorn inte är i verksamhet, att det är dessa strålar, som komma oss att sprattla och ta danssteg på livets dansbana. Men vilken vetenskap är det då, du inför? Det är ju den rena teologien. Om det finns någon eller något, som bestämmer våra handlingar, kan vi ju inte gärna kalla honom mindre än Gud. Och nu påstår du på fullt allvar, att Tore funnit det sätt, varpå Gud verkar på människor, det snöre, som han drar i, när han vill att vi skola sprattla. Har du någonsin hört uttrycket "experimentell teologi" förut? Det blir just vad detta är.

Jag hämtade andan, och Andréen nickade utan ord. Jag återtog:

-- Och vad skall vi kalla den strålningsgenerator, som Tore har, och med vars hjälp han får sina robotar att hoppa? Han är ju i sin mån en gud, han också, fastän han bara är en enkel maskin och bara har två undersåtar.

Andréen nickade återigen och det fanns inte en skymt av småleende i hans röst, när han sade:

-- Otvivelaktigt. Han måste utan tvivel betraktas som robotarnas gud.