Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rytmiskt sätt. Det gick rummet runt, nästan ett helt
varv. Så tvärstannade han och stod orörlig större
delen av en minut. Han stod nu framför ett av
laborationsborden, som var ungefär en meter högt,
nästan som om han övervägde, vad han skulle ta sig
till. Så plötsligt, innan jag egentligen förstått vad
han ämnade göra, lyfte han den högra armen högt över
huvudet och lät den drabba ned med en fruktansvärd
kraft på bordet framför sig. Han såg ut, som om han
vore rasande och ville låta sitt dåliga humör gå ut
över bordet. En ensam glasbägare, som stod på andra
sidan, hoppade högt upp i luften och föll i golvet,
där den krossades i tusen bitar, men ingen av oss
rörde sig ur fläcken, den ende som ej var trollbunden
av skådespelet, var Mac Logan, som till synes fullt
oberörd skrev i sitt protokoll.
Roboten tycktes nu bli lugnare, liksom om han uttömt
sina krafter, han gick några steg runt golvet, denna
gång i vänstervarv, stannade, gjorde armrörelser,
benrörelser, jag kan inte påminna mig allt. Det var
fantastiskt. Och när jag tänkte på, att det inte
var ett levande väsen och egentligen inte heller en
riktig maskin utan någonting mitt emellan – en robot
med människohjärna – blev det mig vedervärdigt. Jag
kände en vämjelse, som var så stark, att den nästan
började närma sig illamående.
– Femton minuter, sade Mac Logans uttryckslösa
röst, och Tore gick fram och slog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
