Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våningen råkade stå öppen, att jag vände mig bort ett
ögonblick tillräckligt stort för att låta William
Shakespeare försvinna. Jag slog ögonblickligen ifrån
strömmen och rusade ut för att leta efter honom. Han
hade hunnit ända in i Irènes sängkammare, där stod
han med armarna utsträckta som en klädhängare, när
jag kom in.
Naturligtvis kunde en olycka ha inträffat, men å
andra sidan är den inte mycket sannolik. Om man
släpper in ett lejon i våningen, är det farligt,
därför att lejonet kan skrämmas eller retas av saker
och ting, men det kan aldrig en robot. Det finns inte
en enda nerv, som kan leda några impulser utifrån,
från sinnesorganen, som för resten inte finnas,
till hjärnan. Den hjärna, som ligger där inne, är så
absolut isolerad från den omgivande världen, att även
om den vore, vad vi kalla "levande", vet jag inte,
hur den skulle kunna veta om det själv.
Man talar om ensamhet, men en sådan ensamhet kan vi
svårligen föreställa oss. En människa på en öde ö
eller i ett fängelse har sällskap med yttervärlden
och med sig själv, med sina händer och fötter och
sitt ansikte, men en ensam hjärna utan kropp vad
har den för sällskap? Sina egna tankar – det är
ju möjligt att den kan tänka – men för övrigt den
stora ron, den absoluta ensamheten, kanske som en
paralysie-générale-patient i sista stadiet.
– Sluta då någon gång, sade Mac Logan. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
