Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågor. Jag är väl i det fallet, som folk är mest. Att
vara spontant religiös är något, som fordrar alldeles
särskilda egenskaper hos människan, och det är inte
ofta de egenskaperna finnas. I den dagliga gärningen
reder man sig för resten ganska bra utan religion. Det
är först när påfrestningarna utifrån eller inifrån bli
starka, överskrida en viss gräns, som vissa människor
tillgripa religionen för att fördela trycket och
lättare bli i stånd att bära sin börda. För de flesta
människor är religionen ingenting annat än en reaktion
mot något, icke en spontan själsrörelse.
Vad mig beträffar har det egendomliga inträffat,
att det är ett naturvetenskapligt resonemang, som
verkat som yttre kraft och tvingat mig att gå till
rätta med mig själv och visa färg. Vad jag erfar,
är nu naturligtvis inte, vad man egentligen menar
med religiositet, i alla händelser inte av den
ortodoxa typen, men det tillhör otvivelaktigt samma
kategori. Naturvetenskapen har av ålder ansetts
verka upplösande på den religiösa känslan. Skulle
jag döma från mitt fall, måste jag i stället säga,
att ett naturvetenskapligt resonemang i och för sig
inte har någon som helst förmåga att upplösa eller
stärka ett religiöst medvetande. Antingen är man
religiös, och då fäster man helt enkelt inte avseende
vid resonemanget, eller också är man irreligiös, och
då är det inte vetenskapen, som åstadkommit det. Att
naturvetenskapens stora framsteg i slutet av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
