Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - VII. Om Orms tjänst hos Almansur och hur han seglade med Sankt Jakobs klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var dag blev det nu strider, ty de kristna försvarade sig
gott bland bergen och hålvägarna. En kväll, när hären
slagit läger och Almansur efter kvällsbönen vilade sig i sitt
stora tält, gjorde de kristna ett överfall och hade i början
framgång; en flock bröt in i lägret, och ett stort larm
uppstod, med härrop och skrik efter hjälp. Almansur kom
i hast ut ur sitt tält, med hjälm och svärd men utan
brynja, för att se vad som stod på; Orm och två av hans män,
Halle och Rapp den Enögde, hade vakt vid tältdörren den
kvällen. I detsamma kommo några fientliga ryttare fram
mot tältet i full fart; och när de sågo Almansur, kände
de igen honom på hans gröna hjälmdok (ty han var den
ende i hären som var klädd i den färgen) och tjöto i iver
och slungade spjut emot honom. Det var halvmörkt, och
Almansur var gammal och kunde inte väja för spjuten;
men Orm, som stod närmast, sprang fram och stötte
omkull honom framstupa och tog två spjut på sin sköld och
ett i axeln. Ett fjärde skrapade Almansur i sidan, där han
låg på marken, så att blod kom. Halle och Rapp sprungo
emot fienderna och slungade sina spjut och fällde en man;
och nu kom folk till från alla håll, och de kristna blevo
dödade eller bortdrivna.
Orm drog ut spjutet som träffat honom och hjälpte
upp Almansur och var inte säker på hur denne skulle
tycka om att ha blivit kullslagen. Men Almansur var
belåten med sitt sår, som var det första han någonsin fått; ty
han höll det för en stor lycka att få spilla sitt blod för
Allah, när skadan inte var värre. Han lät tillkalla tre av
sina ryttaröverstar och förebrådde dem inför sina
församlade hövitsmän att de hållit dålig vakt kring lägret. De
kastade sig framstupa för hans fötter och gräto och
bekände sitt fel; och Almansur gav dem därpå, såsom hans
vana var när han var mild till sinnes, tid att framsäga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
