Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - VII. Om Orms tjänst hos Almansur och hur han seglade med Sankt Jakobs klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nytta av på denna färd, och det är Sankt Jakob; ty hans
klocka ger skeppet stadga, och den har också hjälpt oss
med rodden, Därför bör han inte glömmas.
Männen funno detta vara rätt talat, och de offrade nu
kött och dricka till Ägir, Allah och Sankt Jakob och
kände sig därefter bättre till mods.
De visste nu inte så noga var de voro, utom att de
voro ett gott stycke utanför Asturien. Men de visste att
om de höllo norrut, som stormen drev dem, och inte
kommo för långt åt väster, skulle de alltid finna land till sist,
antingen Irland eller England, eller också Bretagne. De
höllo därför modet uppe och redo ut stormen och skönjde
stjärnorna ett par gånger och trodde att de skulle komma rätt.
Sitt största besvär hade de med slavarna; ty fast dessa
nu inte hade något att göra med årorna, blevo de eländiga
av skräck och sjösjuka och väta och köld, så att alla voro
gröna och hackade tänder och ett par dogo. Varma kläder
var det knappt om på skeppet, och det blev kallare för
var dag, ty det var nu långt lidet på hösten. Orm och
han män voro bekymrade för slavarnas uselhet och skötte
dem så gott de kunde; och när de förmådde äta, gåvo de
dem av den bästa födan; ty kunde dessa slavar bringas
lyckligen i land, skulle de vara värda mycket.
Till sist lugnade stormen av, och under en dag hade de
nu vackert väder och god vind och höllo mot nordöst; och
slavarna kryade till sig i solskenet. Men på kvällen dog
vinden helt bort, och en dimma bredde sig över dem och
blev allt tätare. Den var kall och drypande, så att alla
fröso, men mest slavarna; ingen fläkt av vind kom, och
skeppet låg stilla och hävdes i långa dyningar. Orm sade:
— Nu ha vi det illa ställt; ty ligga vi stilla och vänta
på vind, dö slavarna av kylan; och låta vi dem ro, dö de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
