Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - VIII. Om Orms vistelse hos Sankt Finnians munkar och hur ett under skedde i Jellinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bästa gårdarna på Lister och bli en storman i bygden.
Därmed gav också han tre guldmynt åt munkarna, och
dessa stodo i häpnad över sådan givmildhet. De andra
männen sågo inte ut att tycka mycket om allt detta; men
för sitt anseendes skull gåvo också de något; alla utom
Grinulf. Denne blev nu hånad av alla för sin snålhet; men
han grinade med sin sneda mun och kliade sig i kindskägget
och var väl till freds med sig själv.
— Jag är ingen hövding, sade han, och dessutom börjar
jag bli gammal; och med mig gifter sig ingen flicka
med gård på hand, ingen käring heller. Och därför är jag
i min goda rätt när jag är snål.
Sedan nu slavarna åter tagits ombord och satts fast,
seglade Orm bort från Sankt Finnians ö och höll ned runt
Irland och fick hård vind och god resa. Alla hade ont av
höstkylan, trots att de svepte sig i getskinnen; ty Orm
och hans män hade nu vistats så länge i södern att kallt
väder kändes i deras skinn mera än förr. Men de voro
likväl alla vid gott mod, när de hade hemlandet så nära,
och kände endast ängslan för sjöfarande landsmän, som
de ständigt höllo god utkik efter. Ty munkarna hade sagt
att danska vikingar nu flockades mera än någonsin kring
Englands kuster, sedan det mesta av Irland stängts för
dem av konung Brians makt och i stället England fått
rykte som det bästa landet att plundra. Av ängslan att
bli jagad av landsmän höll Orm skeppet väl ut från land
när de styrde upp genom det engelska sundet. De hade
god lycka och sluppo alla möten; de kommo upp i öppna
havet och kände vågstänket bli kallare och seglade tills
de skönjde Jutlands kust. Då skrattade de alla av glädje,
ty det var gott att åter se land som hörde till danaväldet;
och de pekade på landmärken som de sett när de seglat
ut med Krok för länge sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
