Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - VIII. Om Orms vistelse hos Sankt Finnians munkar och hur ett under skedde i Jellinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De rundade Skagen och höllo söderut och nådde lä
under land; och nu fingo slavarna åter ro, så gott de kunde,
medan klockan Jakob sjöng takten. Här talade de vid män
i fiskebåtar, som de mötte, och fingo reda på hur långt
de hade kvar till Jellinge, där kung Harald satt; och de
putsade nu sina vapen och sågo till sina kläder, för att
såsom män med anseende kunna träda inför kungen,
Det var tidigt en morgon de rodde upp till Jellinge och
lade till vid en brygga; de kunde se kungsgården, som
låg på en kulle ett stycke inåt land, med en jordvall och
pålverk omkring. Några hyddor lågo nere vid bryggorna,
och folk kom ut ur dem och stirrade på Orm och hans
män, som tedde sig som främlingar. Nu lyfte de klockan
iland, med plattformen och rullarna som de använt i
Asturien; flera nyfikna samlades från de närmaste hyddorna
för att se på en sådan märklighet och höra efter var dessa
främlingar kommo ifrån; och för Orm och hans män var
det sällsamt att åter höra sitt eget språk talas av alla, sedan
de nu så länge varit bland främlingar. De löste slavarna
och spände dem för klockan, för att draga den upp till
kungen.
Nu hördes skrik och oväsen uppe från kungsgården,
och de sågo en fet man i lång kåpa komma springande
mot dem nedför backen. Han var rakad och hade ett
silverkors på bröstet och förskräckelse i sitt ansikte; han
kom andfådd fram till hyddorna och slog ut med armarna.
— Iglar! Iglar! ropade han. Finns det ingen barmhärtig
människa som har blodiglar? Jag måste ha blodiglar strax,
friska och starka!
Det hördes att han var utlänning, men hans tunga löpte
rappt på danskt mål, fast han kippade efter andan.
— Det har gått sjukdom på våra iglar däruppe, sade
han, så att de inte längre vilja bita. Och iglar är det enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
