Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - VIII. Om Orms vistelse hos Sankt Finnians munkar och hur ett under skedde i Jellinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon log snabbt mot honom med vita tänder men fick
genast åter en sorgmodig min.
— Du ser, o främling som talar mitt språk, vad min
skönhet skänkt mig, sade hon med sin mjuka röst. Här
sitter jag, en andalusiska av kelbitisk stam, som slavinna
bland de yttersta mörkrens hedningar, skamlöst obeslöjad,
och gnider denne Blåtandades gamla murkna tår. I detta
land finns ingenting utom mörker och köld, och
skinnfällar och löss, och föda som Sevillas hundar skulle spy av.
I sanning, jag tager min tillflykt till Allah från vad min
skönhet skänkt mig.
— För den syssla du nu har synes du mig vara för god,
sade Toke vänligt; du bör väl kunna finna en man som
har annat att komma med än tårna.
Hon smålog åter soligt mot honom, fast hon nyss fått
tårar i ögonen; men kung Harald rörde nu på sig och sade
vredgat:
— Vem är du som ställer dig att sladdra på korpspråk
med mina kvinnor?
— Jag är Toke, Grå-Gulles son, från Lister, svarade
han; och mitt svärd och mitt munläder är allt jag äger.
Och ingen vanvördnad mot dig, herre konung, var
ämnad med mitt tal med din kvinna. Hon frågade mig om
klockan, och jag svarade henne; och hon sade sig tro att
den var en lika god skänk som hon själv och att den
skulle bli dig till lika mycken nytta.
Kung Harald öppnade nu åter munnen för att svara;
men i detsamma förmörkades hans ansikte, och han gav
till ett rop och kastade sig bakåt bland dynorna, så att de
båda unga kvinnorna vid hans fötter föllo överända ut åt
golvet; ty värken högg nu åter hårt i hans onda tand.
Det blev nu oro i kammaren, och de som stodo närmast
kungens säng veko tillbaka för hans våldsamhet. Men broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
