Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: I kung Ethelreds rike - III. Om gifte och dop och kung Ethelreds silver - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— De kommo sig, fast deras sår voro svåra, sade
biskopen. Jag hjälpte själv till med förböner för dem. Jag
var då trött och sjuk och kände det tungt att ha en
sådan skyddsling som hon; och jag förmanade henne
mycket och bad henne gifta sig med någon av dessa båda,
eftersom de kämpat så ivrigt för hennes skull och voro
av god börd. Jag sade henne att jag skulle dö lugnare
om jag först finge henne gift. Men hon blev då häftig
mot mig och sade att eftersom båda de unga männen
voro i livet, hade det varit föga allvar med deras strid;
och hon ville alls icke veta av dem. Hon sade att hon
tyckte bättre om den sortens män där varken bindor
eller förböner behövdes sedan de huggit. Och det var då
jag fick höra något om dig.
Biskopen nickade vänligt mot Orm och bad honom att
inte glömma bort sitt öl.
— Jag hade även andra bekymmer i denna sak,
fortsatte han; ty för denna tvekamps skull ville abbedissan,
den fromma fru Ermentrude, ge henne ris på bara
skinnet. Men emedan mitt stackars dopbarn endast var en
gäst i klostret och dessutom en konungs dotter, fick jag
detta avstyrt, dock med mycken möda; ty abbedissor
lyssna ogärna till råd och ha ringa tilltro till mäns
klokhet, även om vi råka vara biskopar. Till sist fick det bli
vid tre dagars bön och fasta, och det är min tro att det
var bäst så. Ty visserligen är den fromma fru Ermentrude
en kvinna med stark vilja och goda krafter, bredare i
bringan än de flesta; men likväl vet endast Gud vem
som fått känna skinnet svida, om hon fått sin vilja fram
och gjort ett försök med riset. Och då kunde den sista
styggelsen blivit värre än den första.
— Första gången vi talades vid, hon och jag, sade Orm,
kom det för mig att hon kanske aldrig fått smaka riset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
