Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - I. Hur Orm byggde sig hus och kyrka, och om hans rödhåriga döttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vank; ty hans bygge, sade han, skulle bli både hållbart
och ansenligt och inte någon vanlig skogslya. Gården låg
i en stor krök av ån, med skydd av vattnet från tre sidor,
och på god och fast mark som aldrig blev översvämmad.
Här fanns gott om plats för allt han ville bygga; och hans
verk tedde sig så bra för honom, att ju mera han fick
gjort, desto mera ville han göra. Han byggde sitt hus med
murad eldstad och med skjutlucka för rökfånget, såsom
han sett hos kung Harald, och med tak av skalade spiror
av ung ask, täckta av näverflak och däröver den segaste
grästorv. Sedan byggde han brygghus och fähus och
visthus, alla rymliga och värda att se i dessa trakter; och
därefter tyckte han att det nödigaste var gjort och att det
nu snart kunde vara kyrkans tur.
Den våren blev det tid för Ylva att föda, och både Åsa
och fader Willibald stodo henne bi; de hade stort bestyr
och sprungo omkull varandra i sin iver. Ylva hade det
svårt och skrek mycket och förbannade sig på att hon
hellre ville vara nunna än barnaföderska; men fader
Willibald lade sitt krucifix på hennes buk och läste över
henne på prästspråk; och till sist gick allt väl, och hon
förlöstes med tvillingar. Det var två flickor, och både Åsa
och Ylva togo sig detta nära till en början; men när de
nyfödda buros fram till Orm och lades i hans knä, fann
han ingenting att klaga på. Alla voro överens om att de
skreko och sprattlade lika krytt som något gossebarn; och
så snart Ylva hunnit vänja sig vid dem, blev hon åter
glad och lovade Orm att det nästa gång skulle bli
mankön. När det snart visade sig att båda skulle bli
rödhåriga, tyckte Orm att det artade sig illa för de stackars små
kräken; ty finge de hans färg på håret, skulle de kanske
också i övrigt komma att se ut som han, och det vore
ingenting som han ville önska sina döttrar. Men både Åsa
II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
