Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - V. Om det stora kristningsgillet, och hur de första smålänningarna blevo döpta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När de åter voro på det torra, sade Orm dem att de
nu voro fria och kunde gå vart de ville,
— Men innan ni lämna mig, sade han, skola ni än
en gång få märka hur en kristen handlar. Ty det är
påbjudet att vi, som höra under Kristus, skola visa ett
gott sinnelag även mot våra ovänner, till och med mot
dem som stått oss efter livet. Och däri vill jag inte vara
sämre än någon annan.
Därmed lät han ge dem god vägkost av
gästabudsmaten, och åt var och en av dem gav han en häst, av
dem som hört till deras fora.
— Och nu må ni fara i frid, sade han, och inte
glömma att ni höra under Kristus,
Östen såg på honom, och för första gången den dagen
kom det ord över hans läppar.
— Jag är inte glömsk av mig, sade han långsamt; och
det lät på hans röst som om han varit mycket trött.
Han steg till häst, utan att mera blev sagt, och red ut
genom porten med sina män och försvann i skogen.
Nu bänkade sig åter alla, och gillet fortsatte med
glädje och stort buller; och när fader Willibald ville berätta
mera om den kristna läran, hade han svårt att få de
församlade att lyssna. De ville nu hellre, sade de, höra om
Orms äventyr i främmande land och om hans fiendskap
med kung Sven; och i detta gjorde Orm dem till viljes.
Kung Sven var föga omtyckt i dessa trakter; ty det var
så med folket i gränstrakterna, att de gärna prisade döda
kungar men sällan funno något gott att säga om
levande. När nu Orm berättade om hur fader Willibald en
gång slängt en sten i ansiktet på kung Sven, så att
munnen gått i blod och tänder lossnat, blev det stort jubel,
och alla fingo brått att fylla sina stånkor för att dricka
till den lille prästens ära. Många vaggade fram och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
