Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - VII. Om mannen som bar sveakungens svärd, och om magistern från Aachen och hans synder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjunde kapitlet
OM MANNEN SOM BAR SVEAKUNGENS SVÄRD,
OCH OM MAGISTERN FRÅN AACHEN
OCH HANS SYNDER
När allt var ändat och stillhet återvänt till gården, där
nu endast de fyra tiggarna dröjde kvar, voro Orm och alla
i hans hus ense om att gästabudet avlupit bättre än man
kunnat vänta och att Harald Ormsson fått ett
kristningsgille som säkert lände både honom och dem alla till stor
heder. Endast Åsa såg betänksam ut. Hon sade att de
skarpätna gästerna satt i sig det mesta av husets förråd,
både vått och torrt, så att man kunde bli bekymrad för
mindre.
— Bakstugan är tömd, sade hon, på en enda brödkista
när; och i visthuset ser det lika ynkligt ut som om en
flock vargar hälsat på där. Och det säger jag er båda,
att om edra söner bli många, kunna inga sådana
dopgillen hållas för dem utan att hela er rikedom ödes bort.
Likväl vill jag inte klaga stort över vad som slösats denna
gång, ty det är rätt att den förstfödde sonen hedras; men
nu får det bli svagdricka till maten, tills nytt maltkorn
finns att få.
Orm sade att han helst ville slippa att höra grumsande
över uppätna matbitar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
