Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - VII. Om mannen som bar sveakungens svärd, och om magistern från Aachen och hans synder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Statius hette den ene; han sjöng med svåra ord om forna
krig bland byzantinerna vid en stad som hette Thebe.
Men den andre, som hette Ermoldus Nigellus, var lättare
att förstå; han besjöng den fromme kejsar Ludvig, den
store kejsar Karls son, och hans härfärd mot hedningarna
i Spanien. Domprosten röt ofta, eller slog efter mig med
sin käpp, när jag läste fel i Statius; han sade att jag skulle
älska honom och läsa med omsorg, emedan han var den
förste skald i Rom som blivit kristen. Jag ville vara
domprosten till lags och slippa hans käpp, och därför gjorde
jag så gott jag kunde; men mycket förmådde jag inte
älska denne skald, fast jag försökte. Men domprosten ägde
ännu en skalds verk, och den boken var satt i skönare
pärmar än de andra. Ibland såg jag honom sitta
mumlande över den, och då såg han ut att vara väl tillfreds och
skickade mig efter mera vin; men ur den boken lät han
mig aldrig läsa. Därav blev min nyfikenhet allt starkare,
och en afton när han var på gästabud hos biskopen gick
jag in i hans kammare och letade efter denna bok och
hittade den till sist i en liten kista under väggbänken. Det
som stod först i den boken var Regula Magistri, det är den
helige Benedikts regel för ett gudligt liv; och därpå ett
lovtal över kyskheten av en from man från England vid
namn Aldhelmus. Därefter kom en lång dikt, som var
skönt präntad med den största omsorg; Ars Amandi hette
den, det är uttytt Älskogskonst, och den var skriven av
en skald i det gamla Rom som hette Ovidius och som
säkert aldrig blev kristen.
Magistern såg sorgset på fader Willibald, när han hunnit
så långt i sin berättelse, och denne nickade tankfullt.
— Jag har hört talas om den skriften, sade han, och
jag vet att den är berömd bland fåvitska munkar och
lärda nunnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
