Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - VII. Om mannen som bar sveakungens svärd, och om magistern från Aachen och hans synder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och en natt när jag låg i sömn i min kammare, vaknade
jag vid att en kvinna kom till mig i min säng. Jag kunde
ingenting säga, så stor var min rädsla och glädje; men
hon viskade att åskan börjat gå och att hon var mycket
rädd, och därmed slog hon armarna om mig och började
ivrigt kyssa mig. Vid en klar blixt såg jag att det var
Apostolica; och fast jag själv eljest hade stor skräck för
åska, hade jag inte tid att tänka på dylikt nu. Men efter
en stund, sedan jag med henne njutit älskog som var långt
ljuvligare än allt vad Ovidius sjungit, hörde jag åskan
komma allt närmare; då greps jag av stor förskräckelse
och väntade att Gud genast skulle slå mig med sin
ljungeld. Därav blev dock ingenting; och nästa natt, när
Alchmunda kom till mig lika ivrig som systern, förnams
ingen åska, och lustan betog mig alltmera, så att jag
hängav mig åt de syndiga fröjderna med förhärdelse och
glättigt mod. Dessa kvinnor voro vänliga och godsinta; de
trättes aldrig, varken med mig eller med varandra, och
intet ont fanns hos dem utom deras stora kättja; men
inte heller fanns det hos dem någon ånger eller ängslan,
utom deras stora ängslan för att pigorna skulle märka vad
de hade för sig. Men djävulen stod dem troget bi, ty vad
kan finnas som är mera glädjande för honom än att
kunna bringa en Kristi tjänare på fall? När nu påsktiden
kom, biktade sig allt husfolket för mig i tur och ordning,
och sist kommo Alchmunda och Apostolica; dessa lade med
allvar fram allt som skett mellan oss, och jag var tvungen
att meddela dem Guds fulla förlåtelse. Detta var ett
förskräckligt ting att göra; ty fast nu all synd var vältrad
över på mig, kändes det likväl som om jag velat bedraga
Gud.
— Det är mitt hopp att du hunnit bättra dig sedan
dess, sade fader Willibald strängt.
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
