Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - VII. Om mannen som bar sveakungens svärd, och om magistern från Aachen och hans synder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det är också mitt hopp, svarade magistern; men det
är mitt öde, det som spåkvinnan sade om de tre synderna.
Likväl var jag inte helt snärjd i djävulens garn, ty varje
dag höll jag förbön för köpmannen, såsom jag lovat, mot
all farlighet på resan och för lycklig hemkomst, och mot
slutet till och med tvenne gånger om dagen, för att lindra
den stora ånger och skräck jag kände. Men denna skräck
blev allt svårare; och till sist, natten efter Kristi
uppståndelses dag, förmådde jag inte längre uthärda, utan flydde
hemligt ur hus och stad och drog tiggande fram längs
vägarna tills jag nådde hem till min moder. Hon var en
from kvinna, och när jag berättade henne allt, grät hon
mycket; och därpå började hon trösta mig och sade att
det inte vore stort att undra på att kvinnor blevo yra
vid min åsyn, och att sådana ting skett oftare än folk
visste om. Det enda jag nu kunde göra, sade hon, var att
gå tillbaka till den gode domprosten och säga honom hur
allting skett, och hon välsignade mig när jag gav mig
åstad för att göra som hon sagt. Domprosten Rumold
såg på mig med stora ögon och ville veta varför jag
kommit tillbaka; och under tårar berättade jag nu allt för
honom, sannfärdigt från början till slut. Han brummade
argt när han fick veta att jag läst Ovidius utan hans
tillstånd; men när jag kom till vad som hänt mig med de
båda kvinnorna, slog han sig på knäna och brast ut i ett
dånande skratt. Han ville noga ha reda på allt detta, och
om båda kvinnorna varit väl tillfreds med mig; därpå
suckade han och sade att ungdomen vore den bästa tiden,
och intet domprosteri i hela kejsardömet mycket värt
mot den. Men när jag berättade vidare, mörknade han
alltmera, och när jag nått till slutet, slog han näven i
bordet och skrek att jag svårt förgått mig och att detta
vore en sak där biskopen finge döma. När vi kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
