Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - IX. Hur magistern letade efter kvigor och satt i ett körsbärsträd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom att klättra högre. Till sist nådde han under bön
en tregrenad klyka, som svajade för hans tyngd; där
rådde Orm honom att bli, ty där vore han bäst synlig
för fåglarna.
— Där sitter du stadigt, sade han, och närmare
himlen än vi andra; där kan du äta och dricka av vad du
har med dig och tala med Gud om dina synder.
Där blev han nu sittande; och kråkor kommo ivrigt
flygande från alla håll mot de goda bären, men skyggade
i häpnad när de sågo att det fanns en människa i trädet;
de skreko förtrytsamt när de kretsade över honom, och
skator sutto i snåren däromkring och skrattade ilsket.
Det var på sjätte dagen, en eftermiddag när stor hetta
rådde, som han ramlade ned. Han hade somnat i hettan,
och svärmande bin kommo till trädet och valde hans
huvud till viloplats. Därav vaknade han i förfäran och
började slå omkring sig och föll skrikande till marken
samman med bin, bär och bräckta grenar. Tvillingarna
och deras lekkamrat kommo först till platsen vid
oväsendet; de tittade på honom i förundran, och gossen Ulf
frågade honom varför han ramlat ned. Men han endast
jämrade sig där han låg och sade sin sista stund vara inne.
Barnen började nu glada plocka av de goda bären som
fallit ned, men de blevo snart skrämda av bina och
började skrika. Allt folk på gården var på vasstäkt nedåt
ån, och det var Ylva själv och ett par av hennes pigor
som kommo till hjälp och fingo magistern in i
vävkammaren och i säng. När de fingo höra hur hans olycka
skett, brusto pigorna ut i sådant skratt att Ylva blev
otålig och slog dem på örat samt befallde dem att genast
hämta hem fader Willibald, som var nedåt ån med de
andra.
Ylva kände ömkan för magistern och gjorde vad hon
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
