Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - XI. Om Toke Grågullesson och den olycka han haft; och om en ond skänk från finnvedingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Och det må ni veta, ni båda, sade han, att när jag
nu säger hur därmed var, må ni gärna skratta, utan att
jag far upp med vapen, fast jag dräpt mer än en som bara
dragit på munnen åt denna sak. Det som hände mig var
detta, att jag på kvällen gick drucken till hemlighuset
och somnade där jag satt, såsom det hänt för mången vid
goda gillen; och där blev jag stungen med spjut av tvenne
män, som krupit fram bakom väggen. Jag for högt i
luften, med min sömnighet och mitt goda rus borta i
blinken, och jag trodde att jag fått olivssår; och det trodde de
båda männen också, ty jag hörde dem skratta belåtet när
de sprungo sin väg. Men de hade fumlat med spjuten,
som kanske voro långa i skaften på ett sådant ställe, så att
jag slapp med ringare skador än jag trott. Likväl fick jag
ligga länge till sängs, och på magen hela tiden; och ännu
längre dröjde det innan jag åter kunde sitta med nöje på
bänken. Av allt som hänt mig i mitt liv var detta det
värsta; värre än att vara roddarslav hos andalusierna.
— Då fick du aldrig fatt dem som stungit dig? sade
Orm,
— Jag fick dem fatt, sade Toke; ty de kunde inte
bärga sig, utan skröto för sina kvinnor; och den vägen
kom det ut och blev känt i bygden. Alf och Steinar hette
de, sturska män av god släkt, brorsöner till Ossur Stortrut
som var styrman på Berses skepp och som alltid skröt med
att han på mödernet stammade från kung Alf den
Kvinnokäre av Möre. Jag fick veta det medan jag ännu låg
med mina sår. Då gjorde jag ett löfte, där jag låg, att
jag varken skulle njuta öl eller kvinna förrän jag huggit
dem döda; och nu må ni tro mig eller ej, men det löftet
höll jag. Sedan jag kommit på fötter igen, var jag ute
efter dem varje dag; och till sist ville det sig väl för mig,
en dag när de kommo i land från fiske. Det var nära att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
