Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - XI. Om Toke Grågullesson och den olycka han haft; och om en ond skänk från finnvedingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag fällt tårar av glädje, när jag såg dem lägga i land;
och där stredo vi med svärd på stranden, tills jag fällde
Steinar. Då flydde den andre, med mig efter. Det var ett
vackert lopp, väl löpt av oss båda, upp genom snår och
betesmarker och fram över ängarna mot hans
fädernegård. Han var en snabbfotad man och sprang för sitt liv;
men för samma liv sprang jag, och dessutom för att två
av min skam och för den stora längtan jag hade att bli
fri från mitt löfte. Ej långt från gården nådde jag honom,
när mitt hjärta höll på att sprängas, och klöv honom till
tänderna i skördefolks åsyn; och aldrig har jag känt mig
bättre till mods än när han låg där framför mig. Jag gick
ostörd hem och drack öl hela dagen och sade min kvinna
att det värsta nu var över. Men så väl var det inte.
— Vad bekymmer kunde du nu ha kvar, sedan du nått
en så god hämnd? frågade Orm.
— Folket i bygden, vänner som ovänner, kunde inte
glömma hur jag fått mina sår, sade Toke mörkt, och det
var ingen ända på gycklet. Jag trodde att min hämnd
skulle göra slut på detta, sedan jag ensam dräpt två i
öppen strid; men därav märktes föga. Mer än en gång fingo
jag och Rödnäbba vänja män av med att draga på
munnen vid min åsyn; men inte ens detta ville hjälpa, och
även de som kommo med allvarlig min började väcka
min ilska, ty jag visste vad de tänkte på. Jag gjorde en
god visa om hur jag dräpt Alf och Steinar; men jag fick
snart veta att det fanns tre visor om hur jag fått mina sår
och att folk i gårdarna höllo på att skratta sig fördärvade
åt dem. Då förstod jag att det aldrig mera kunde finnas
trevnad för mig i min hembygd; och med min kvinna
och allt mitt drog jag upp genom de stora skogarna till
Värend. Där hade jag släktingar, och där köpte jag en
gård; och sedan dess har jag levat nöjd där och är nu en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
