Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - I. Om världens undergång och hur Orms barn växte till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som de höllo för att vara ypperst bland alla som levat på
Jorden näst Kristus själv, hade fallit i ett stort slag mot
daner och svear. Själva hade de tagits levande av svearna,
när stor övermakt bordat skeppen och de för trötthet
klämts mellan sköldar eller ej längre kunnat lyfta armen
för sår. De som haft bättre lycka hade följt kungen till
Kristus. Själva hade de med många andra satts på ett av
svearnas skepp som rott hemåt; de hade varit fyrtio
fångna tillsammans. En natt hade de legat utanför mynningen
av en å, och någon hade sagt dem att den kallades den
helga ån. Detta namn hade synts dem vara en
uppmuntran; och de hade slitit sina fjättrar, så många som orkat,
och slagits med svearna på skeppet. Alla dessa hade de
till sist dräpt, och av deras egen flock hade de flesta fått
gå till kungen. De voro då sexton män kvar, och de hade
rott skeppet uppåt floden så långt de orkat. Fem, som
varit hårdast huggna, hade dött vid årorna, leende; och
själva hade de nu, elva i flocken, väpnat sig med svearnas
vapen och lämnat skeppet för att taga sig tvärs över landet
till Hallandssidan och därifrån till Norge. Ty de hade nu
förstått, sade de, att de voro de sämsta av kungens män,
eftersom de lämnats kvar på jorden när alla de andra fått
följa honom; och sina liv hade de inte vågat taga, av
rädsla att han inte skulle vilja kännas vid dem då. De
trodde att detta var den bot som lagts på dem, att de skulle
gå till Norge och berätta vad som skett med kungen.
Varje dag, sade de, hade de sagt vad böner de kunde, och
de hade varit färre än önskligt, och de hade påmint
varandra om alla påbud för kristna stridsmän som de
någonsin hört kungen säga. Nu voro de nöjda att de mött en
präst och fått höra mässa och blivit välsignade; och
därmed var det tid för dem att draga vidare, ty de hade
brått att komma till Norge och få sagt vad som skett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
