Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - I. Om världens undergång och hur Orms barn växte till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därefter, trodde de, skulle det uppenbaras för dem,
kanske av kungen själv, att de blivit värdiga att få komma
till honom, fast de voro de sämsta.
De drogo vidare på sin färd, efter tack för vad de
fått röna av Orm och prästen; och på Gröning blev intet
mera förnummet om dem, ej heller om världens ände.
Sedan detta år nått sitt slut, utan minsta tecken i skyn,
kom en tid av stor stillhet i gränstrakterna. Freden med
smålänningarna höll i, och bland göingarna inbördes
skedde ingenting som var värt att nämna, endast vanliga dråp
vid gillen och en och annan innebränning vid grannars
tvister. På Gröning gick allt sin jämna gång. Fader
Willibald verkade för Kristus och klagade ej sällan över den
långsamhet med vilken församlingen växte till under hans
vård, trots all den möda han gjorde sig; särskilt
förbittrades hans ande när någon kom till honom och sade sig
vara villig till dop mot att få en kalv eller kviga i
vederlag. Men ofta erkände han att allt kunde varit värre, och
han sade sig tro att några bland hans omvända kanske inte
längre voro fullt så förstockade i ondska som före sitt
dop. Åsa gjorde alltid vad hon kunde för att hjälpa
honom; och fast hon började bli gammal, var hon alltjämt
rörlig och hade mycket att bestyra med pigorna och
barnen. Ylva och hon kommo gott överens och trättes sällan;
ty för det mesta kom Åsa ihåg att hennes svärdotter var
av konungaätt, och när Ylva sade ifrån hur hon ville ha
det, gav Åsa med sig, även om det stundom syntes att
det kostade på.
— Ty det är säkert, sade Orm till Ylva, att den gamla
är ännu mera härsklysten än du, och det vill inte säga så
litet. Och det är en god sak att det blivit som jag hoppades
från början, att hon aldrig skulle våga morska sig på
allvar mot dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
