Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - I. Om världens undergång och hur Orms barn växte till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Orm och Ylva trivdes alltjämt gott med varandra. När
de kommo i tvist, hade ingendera för vana att skräda
sina ord; men sådana tvister voro sällsynta och gingo fort
över, utan att någon av dem gick med agg efteråt. Det
var en egenhet hos Orm att han aldrig agade sin hustru;
till och med när stor ilska kom över honom, visade han
sig däri återhållsam, så att det aldrig kom längre än till
ett vältat bord eller en sönderslagen dörr. Efterhand lade
han märke till någonting sällsamt, nämligen att alla
sådana tvister alltid slutade på ett och samma sätt. Det var
alltid han själv som fick ha mesta besväret med att laga
det han slagit itu; och det de tvistat om blev alltid till
sist så som Ylva ville ha det, fast hon varken välte bord
eller spräckte dörrar utan endast någon gång slängde en
klut i ansiktet på honom eller krossade ett lerfat mot
golvet framför hans fötter. Sedan han blivit klok på detta,
fann han det föga lönt att tvista med henne, och det
kunde gå år utan att deras sämja bröts av hårda ord.
De fingo ännu tvenne barn: en son, som fick namnet
Ivar efter Ivar Vidfamne och som Åsa hoppades skulle bli
präst med tiden; samt en dotter, som blev kallad Sigrun.
Till denna dotters dop kom Toke Grågullesson som främste
gäst, och det var han som lade namnet på henne, dock
först efter långt ordbyte med Åsa, som helst ville att hon
skulle bära ett kristet namn. Intet kvinnonamn, tyckte
Toke, vore skönare än Sigrun, eller mera hedrat i gamla
sånger; och eftersom både Orm och Ylva gärna ville visa
honom all heder, fick det bli efter hans önskan. Med tiden,
sade Toke, skulle hon giftas med en av hans söner, om allt
ville sig väl; ty Orms båda äldsta döttrar kunde han inte
tänka på, enär ingen av hans söner var i lämplig ålder
för dem. Och detta var i sanning stor skada, tyckte han
tankfullt, när han satt och såg på Oddny och Ludmilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
