Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - I. Om världens undergång och hur Orms barn växte till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Både barnen och allt gårdsfolket kände sig smått rädda
för de båda männen, för deras styrkas och särhets skull.
Ullbjörn och Greip hade aldrig mycket att säga till någon;
men stundom, när de tillfrågades, berättade de kort om
sina styrkeprov och hur de strypt matsnåla män eller
knäckt deras ryggar med sina blotta händer.
— Ingen kan stå oss emot, upprepade de. Men här äro
vi mätta och ha det bra. Och så länge detta varar är det
ingen fara.
Ludmilla var ensam om att inte känna rädsla för dem.
Hon gick ofta och såg på dem i ladugården, stundom
samman med sina syskon, stundom också ensam. Männen hade
då alltid ögonen på henne, och fast hon var ung förstod hon
gott vad de tänkte.
En dag, när hon stod där ensam, sade Greip:
— Du är en ungmö för mig.
— För mig också, sade Ullbjörn.
— Jag vill leka med dig i höet, om du inte är rädd, sade
Greip.
— Jag kan leka med dig i höet bättre än Greip, sade
Ullbjörn.
Ludmilla skrattade.
— Tycka ni om mig båda? sade hon. Då är det illa. Ty
jag är jungfru och av kungars ätt och håller inte till godo
med vilken landstrykare som helst. Men av er båda tycker
jag kanske bättre om den ene än den andre,
— Är det mig? sade Greip och ställde ifrån sig sin
skovel.
— Är det mig? sade Ullbjörn och slängde sin kvast.
— Jag tycker bäst om den av er som är starkast, sade
Ludmilla. Och vem det är vill jag nu se.
Båda männen voro nu ivriga. De stodo stilla och blängde
på varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
