Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - II. Om mannen från öster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
straffdom, utan det hade skett i fångenskap efter en strid;
likväl var det byzantiner som gjort honom detta, så
mycket var säkert. Längre än så kunde varken Orm eller Olof
komma, hur de än försökte med sinnrika frågor; ty allt
Are kunde göra var att teckna ja eller nej, och det
märktes på honom att han pinades mycket av att de ej kunde
finna de rätta frågorna och att han omöjligt kunde hjälpa
dem därmed. Det var någonting sällsamt som hänt honom,
så mycket blev klart för dem, någonting med guld och
förräderi; och det kom fram att han visste någonting som
han tvunget ville att de skulle få veta; men därutöver
förblev all deras möda fåfäng.
— Vi få ge oss till tåls, sade Orm till sist. Det lönar
sig inte att vi plåga dig längre med onyttigt gissande, ty
vi träffa ändå inte rätt. När vi komma hem få vi prästen
till hjälp, och då finna vi kanske på bättre råd. Fast hur
det skall gå till är mera än vad jag kan förstå.
— Ingenting är svårare att förstå än detta, hur han
kunnat taga sig hem hela vägen i så stor hjälplöshet, sade
Olof. När sådant kan ske, då kunna vi också hoppas att
någon utväg skall finnas, så att vi få veta vad han vill säga
oss. Och det är säkert att jag inte tänker fara hem från
Gröning förrän jag fått veta mera om detta,
Are suckade och strök svetten ur pannan och satt
orörlig.
När de nalkades Gröning, red Orm före de andra för
att varna Åsa; ty han var rädd att glädjen och
förskräckelsen skulle bli för mycket för henne eljest. Hon blev
förvirrad i början, när hon fick höra vad Orm hade att
säga, och började storgråta; men därpå föll hon på knä
på golvet, med huvudet mot bänken, och tackade Gud för
att han återskänkt henne den son som hon i så lång tid
trott vara förlorad. När hon fick se honom, sprang hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
