Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - III. Berättelsen om bulgarguldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snabbfotad, munvig och munter. Han räddes för
ingenting, ej ens för mig. Han var sådan att kvinnorna på
gatan vände sig efter honom när han var liten, och de
vände sig ännu snabbare när han nått vuxna år. Detta
var hans olycka, men ingen kunde hjälpa det. Han är död
nu, men han är sällan ur mina tankar. Han och
bulgarguldet är allt jag kan tänka på. Det kunde blivit hans
om allt gått väl.
Sedan kvinnan dött, blev det så att min son
mycket kom att vistas hos hennes fränder, linklädesbevararen
Symbatios och hans hustru. De voro gamla och barnlösa;
ty linklädesbevararen, som hade tjänst i kvinnogemaken,
var snöping. Likväl var han gift, såsom ofta är bruk
bland dessa hos byzantinerna. De båda gamla älskade
Halvdan, fast de kallade honom Georgios, och när jag var
åstad med kejsaren togo de vård om honom. En gång vid
min hemkomst kom den gamle till mig och satt och grät
av glädje. Han sade att min son blivit prinsessornas
lekkamrat, och mest Zoes, och att Zoe och han redan slagits
med varandra och därvid visat sig jämngoda, ty hon var
två år äldre än han. Trots deras kiv hade hon sagt att
hon långt hellre ville leka med honom än med
metropoliten Leos systerdöttrar, som föllo på knä och gräto när
hon rev sönder deras kläder, eller med protovestiarios
Nikeforos’ son, som var harmynt. Kejsarinnan Helena själv,
sade Symbatios, hade klappat gossen på huvudet och
kallat honom en liten varjag och sagt att han ej finge draga
hennes kejserliga höghet prinsessan Zoe i håret när hon
var elak mot honom. Barnet hade då tittat storögt på
kejsarinnan och frågat när han då skulle göra det. Därvid
hade kejsarinnan värdigats skratta högt med egen mun;
och gubben sade att detta hade varit den lyckligaste
stunden i hans liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
