Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - V. Hur de seglade till gutarnas Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
du min dotter som lön för din goda hjälp. Men det är
aldrig bruk att betala först och få hjälpen sedan.
Olof Sommarfågel var en rättsinnig man i allt, och han
kunde inte neka till att vad Orm sade var riktigt; själv
hade han intet annat att komma med än sin svåra
betagenhet i flickan, och den var sådan att alla hade roligt
åt den. Hon kunde inte komma honom nära utan att hans
röst förändrades och han drog hårt efter andan; han sade
själv att sådant hade han ännu aldrig varit med om.
Ludmilla hyste samma tankar som han om när bröllopet bort
vara, men hon kunde märka på Orm att det inte skulle
löna sig med övertalning. Men Olof och hon blevo snart
överens om att de inte behövde gå modfällda, när de ändå
båda tyckte ett och samma.
Före bortfärden bestämde Orra noga hur allt skulle
vara på gården. Rapp skulle stanna hemma och se till allt,
fast han i det längsta brummade och ville med; han fick
tillräckligt med män till gårdens skötsel och värn. Men
Ylva skulle råda i allt, och intet av vikt finge göras utan
att hon frågats. Harald skulle bli hemma, ty Orm ville
inte äventyra sin förstfödde på denna färds farlighet, och
Harald själv visade ingen stor iver att fara; men Ulf
Glade fick följa med; och till sist även Svarthöfde, sedan
han länge legat efter Orm och Ylva med böner. Mer än
en gång fällde Ylva tårar, både i sorg och raseri, över
Svarthöfdes stora tredska i denna sak, och hon ville veta
vad en trettonåring hade att göra bland härmän; men
ingenting hjälpte. Han sade att han skulle rymma från
hemmet och fara ut med främmande skepp, om han ej finge
sin vilja fram i detta, och Ulf Glade gav det löftet att
han skulle vårda sig om Svarthöfde’ långt bättre än om sig
själv. Sådant behövdes inte, tyckte Svarthöfde, men han
lovade själv att taga sig väl till vara i allt; dock sade han
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
