Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - X. Hur de gjorde upp med den galne magistern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på flykt nedåt sjösidan. Toke och Svarthöfde kommo
fram. Tokes svärd dröp rött, och han ropade till Orm
att bättre än detta hade han aldrig varit med om sedan
sina unga dagar. Men han hade brått och ropade åt sina
män och sprang efter de flyende. Svarthöfde stannade
och kallade ned sina män från hustaket.
Ett stort tjut ljöd, och en svartskäggig man med yxa i
handen kom löpande på lätta fötter, med Olof
Sommarfågel efter sig. Den flyende vek undan, när han fick se
Orm, och for över ett stängsel och fortsatte. Svarthöfde
vände sig och sprang fram och träffade honom över
pannan så att han föll.
— Han är min! Han är min! ropade Olof flämtande.
Den fallne vältrade sig på marken. Olof nådde fram
och grep om sitt svärd med båda händer och drev det
genom brynja och man så att det stod fast i marken.
— Gud! skrek den fastnaglade två gånger med
förskräcklig röst, och därmed hade han talat slut.
— Det var mitt löfte, sade Olof nöjd.
— Är det den rätte? sade Orm. Han är svår att känna
igen.
— Det är illa att bära rövat gods synligt i strid, sade
Olof och böjde sig över den döde. Här ser du.
Ovanför brynjan stack guld fram, och Olof drog det
av honom. Det var Almansurs kedja.
— Det stämmer, sade Orm. Och det är en sak till, när
jag tänker efter. Vem i detta näste kunde ha ropat till
Gud utom han? Jag kan undra vad han ville honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
